Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it
våra arftagare till nigot af Sveriges mest
frejdade namn framstå i hela glansen af bord,
rikedom, och denna frikostighet och nedlåtenhet, som
ir den rätta aristokratens rätta och förnämsta
kännetecken, — och hopen — — skall
vördsnnds-follt draga sig åt sidan, ovillkorligt lyfta på
hat-ten och med stor aktning och en viss undergifven
benndran tala om dessa verldens stora, som
tackas Bt& for högt, att deras fel och brister etis
skalle kunna upptSckas af den krålande mängden.
Men låt liogmod utan höghet, — — anspråk
nian magt, villja utan förmåga, stiga upp och
vill-ja for a ordet, befalla och förordna, och man skall
se, hnrn hat, hån och förakt blifva deras rittvisa
lott.
Herrskapet på Djopedal var ett allmänt imne
för tadel och spe I dalen, och deraa långa
multnade ättartal var likasom en trasig klädnad,
Inil-ken väl förr varit af —"guld och Uinnadt silke**,
— men som nu — — mer tjenade till åtlöje för
andra, än till gagn och skydd för dess egare.
Imellertid hade Sångar-Jan och Herman nn
allt för länge hållit sig tid tal-scénen, och, som
de no voro oppe p& det bergets höjd, h v liket
utgjorde ena sidan af dalen, och som alldeles låg
otöfver Djupe da is berregård, satte de sig ned på
sjelfva yttersta bergklinten, för att hviia en liten
atond, och började åter att med full hals sjunga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
