Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ännu aldrig sjungit för Herman och ansåg
honom som stor konstdomare och sträng dessutom.
Dock ville hon visst icke låta bedja sig, helst
Alarik stod helt förundrad, öfver att Blenda gjorde
minsta svårighet; en sak, så alldelles olik henne,
både i anseende till hennes verkliga talent och
hennes väl vetande, att äfven en sådan förminskas
betydligt af persuasion.
Under tiden hörde man alltjemt, borta i ett
af salonsfenstren hos Herman, huru Clas Ulrik
mumlar och puttrar med en missnöjd och envis
ton, och slutligen kommer han springande till Blenda, sägande:
— Mamma! — Herr Wilson vill inte hålla, hvad
han lofvat mig, och det är så mycket fulare, som
han sagt mig sjelf, att den, som sviker sina löften,
— är en bedragare, förhatlig för Gud och
menniskor, — fast ingen bör hata. Mamma! Är inte
då Herr Wilson en sådan bedragare nu?
Ett allmänt skratt blef den stackars Clas
Ulriks enda svar; men, som han sällan brukade blifva
förlagen, blef han det nu icke heller, utan
fortsatte sin anklagelse i rigtiga former och blef
så mycket vältaligare, som denna anklagelse
verkligen hvilade på sanningens och icke på
advocaturens grunder.
— Jo, Mamma! — — Om ni alla skratta aldrig
så mycket, så säger jag ändå, att Herr Wilson är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
