Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
roliga trio’n! Jag och någon mera (hon såg sig om),
Baron Alarik till exempel, vi kunna ju sjunga första
och andra stämman, — — — — — — och hon
flög i ett skutt till fortepiano’t.
De andra instämde i hennes begäran, och Herman,
så van att sjunga, — lät visst icke bedja sig,
utan sjöng med sin härliga röst, och för resten —
qvickt, muntert och ledigt, detta lappri, som, när
det så sjunges, roar alla. Och alla voro äfven
högst roade deraf. Alarik försäkrade dock, att
tvänne fruntimmersröster passade vida bittre till
scholbarnen, och Fröken Hilda — ”biträdde
benäget” — sin Tante med alla anspråken af en —
”musikälskarinna” — af prima sort.
Sjelfva vår tungsinta Grefve uppväcktes ur
sin middags-slummer, och Herman måste börja
sin sång å nyo, till stor fröjd för alla, och
särdeles för barnen, som med sitt hjertliga skratt
nästan öfverröstade hela musiken, hvilken Grefven
äfven påstod var den roligaste och bästa han hört,
allt sedan salig Dupuis’ tid, — den roliga menniskan!
— Amiralskan var alldeles af Grefvens tanka
och sade, skrattande:
— Ja, — Gud förlåte mig och min musikaliska
osmak; men sannerligen roade icke detta mig långt
mer än mängden af de Italienska arier, som man
hugnas med nu för tiden i vår goda stad.
Munterheten blef allmän, och, sedan Herman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
