Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf, b 1 i c k a «i (1« ut geuom det liHa fenstret j den
tysta, mörka natten:
— Ack, Herre Gud vet^ hvad Sven gör så
länge ute! — — — — Derefter vande hon högst
o-roliga blickar åt vaggan, hvilken Blenda nårrnat <ig
något, och, då Blenda ville lyfta litet på den lilla
halsduken, som modern lagt öfver det sofiaude barnets
anlete, kom hon hastigt frain från feustret och sade,
med en af oro och förskräckelse darrande röst:
— Nej, kära, Nådiga Fru, rör inte vid lille! Jag
förstår mig inte på allt detta; men det är aldrig
rätt, som det ska* vara. Gud tröste mig, att-inte
Sven kan komma! — fortfor hon, hälft gråtande,
Blenda, icke uppfödd på landet, kunde icke
begripa hennes farhoga, ehuru hon tydligt sög,
att hon %äckt en sådan, just med sin gåfva. Ifon
trodde den komma deraf, att petiningarne voro i
klingande mynt, som ännu visst icke är allmänt
på landsbygden, gick derföre fram till bordet,
|og på uytt sitt guld och silfver samt framgick
några steg emot den förfärade unga (jviniiaii, i
mening att säga henne, att hon ville vexla allt
detta i sedlar och skicka henne, när hon kom b em.
. — Nej, korn inte hit! Kom inte till mig med
{let otyget, — ty du är en gemen trollpacka, som
vill fresta mig till något ondt!. — — Det ser jag
grannt. —sade den arma qvinnan, i yttersta
vända, och kastade sig öf\er det sofvande barnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
