Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseskildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regnväder infaller under åtta dagar, så bryta isarna ändå
icke så snart upp. Ofta inträffar stor olycka, då människor
för sent på året begifva sig öfver, och isen brister under
dem, då häst och karl drunkna, liksom ock då om hösten
folk för tidigt vågar sig öfver sjön, innan den ännu är
säkert tillfrusen. Vi reste vidare och kommo vid
middagstiden till en gästgifvaregård, där vi fodrade våra hästar,
och foro straxt därifrån, men råkade åter vilse, så att det
var långt in på natten, innan vi åter kommo in på banad
väg, och det var så mörkt, att vi icke kunde se hvarandra.
Till slut såg jag på en från landsvägen aflägsen kulle
ljussken från en usel koja, i hvilken bodde en fattig bonde,
som vi väckte, och bådo, att han ville härbergera oss,
hvilket ock skedde efter många böner. Han hade blott ett
litet stall, i hvilket han hade fyra eller fem kreatur och
hvars dörr var så låg, att min kamrats häst icke kunde
komma in i stallet; min häst var däremot så liten, att den
kunde hafva godt af detsamma, under det att min kamrats
fick stå utanför på gården. Med svårighet erhöllo vi litet
korn för hästarna, men för oss själfva, ehuru vi hade
ganska god aptit, kunde vi af bonden för penningar få hvarken
bröd eller annat, kanhända han själf ej hade mycket i
huset, ej heller vatten eller mjölk till att dricka, och hellre
än jag ville dricka snövattnet, lade jag mig därföre på
golfvet och sof öfver hunger och törst; detta ställe heter
Lästringe och är 7 mil från den plats vi lämnade i morse.
Den 17 dennes vaknade vi i god tid, gjorde oss snart
färdiga härifrån, ty hungern dref oss; på sjön stod vattnet
högt, och på land fanns, utom i skogarna, ingen snö, så att
vi mer gingo till fots än åkte; jag tänkte emellanåt att
fortsätta vägen ridande och lämna släden, men ville icke gärna
göra detta, dessutom hade jag ingen sadel. Efter långt
sträfvande kommo vi vid middagstiden till Nyköping, som
jag förut beskrifvit, och där hvilade vi, ty vi voro helt
trötta. Nu blef min kamrats häst halt, så att han beslöt
att stanna i staden och byta ut sin släde och seldonen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
