Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Runeberg och studenterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 Runebergskulten.
sare, och som efter frukosten anordnade provskjutning med det
nya geväret. På aftonen samma dag hade han kunnat vara
tillsammans med svenskarna vid den stora festen på Socie-
tetshuset — den fest, som indirekt blev anledning till Norden-
skiölds bortflyttning — men han ansåg sig av diplomatiska
skäl vara tvungen att avstå från nöjet. För att icke följande
dag behöva äta middag hos generalguvernören, reste han
nämligen redan på eftermiddagen tillbaka till Borgå, och förde
med sig minnet av ett alltför flyktigt sammanträffande med
några Uppsalastudenter; av en högtidlig promotionsmiddag,
vid vilken generalguvernören presiderat; och av en solenn aka-
demisk akt, vid vilken han fick höra sig prisas på vers och
prosa av den gode B. O. Lille, som helt säkert med nödigt allvar
utförde värvet att trycka teologiedoktorshatten på Johan
Ludvig Runebergs huvud.
I huru hög grad Runeberg själv var gripen av ögonblickets
högtidlighet, därom får man en föreställning genom en ofta
citerad anekdot, som första gången berättats av Zachris
Topelius. Han,d.v. s. Z. T., hade vid middagen blivit placerad
så, att han kunde följa med samtalen mellan B. O. Lille och
Runeberg. Och då hörde han den senare, på promotorns fråga
om vad han egentligen tänkte på under akten, ,,då han såg så
djupsinnig ut”, svara över bordet: »Jo, jag tänkte, ack den som
nu vore i Kroksnässundet, och hade framför sig en kull änder,
som sökte dölja sig i den täta vassen».
Det är en lycklig gåva att i tankarna kunna överflytta sig
till en annan omgivning, och den kommer väl till pass när man
är utsatt för akademisk vältalighet. Men t. o. m. för den star-
kaste inbillningskraft är det väl omöjligt att helt göra sig obe-
roende av de omedelbara sinnesintrycken. Man kan därför
gott förstå att Runeberg, vis av skadan, vid 1860 års promo-
tion höll sig hemma under den långa och tröttsamma akten,
och nöjde sig med att för ett par timmar besöka balen — vilket
senare väl var nästan oundvikligt, då han hade två av sina
söner bland de promoverade. Enligt hans hustrus brev var
han rasande över allt det tvång man ville pålägga honom, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
