Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Kultplatser och platskulter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kultplatser och platskulter. 375
„kulle, där man ser ett litet sommarhus, i vilket skalden plä-
„gade sitta. Här säges det att han nedskrev de odödliga raderna
„i Finlands nationalhymn, Vårt land, och härifrån utbreda
„sig strimma efter strimma av skog och sjö ända fram till de
„blånande topparna vid sydranden». Det kan lämnas oavgjort
om någon främlingsförare verkligen uppdukat denna historia
för Mr. Renwick, eller om han missförstått vad som berättats
honom på dålig engelska. I bägge fallen har grunden blivit
lagd till en legend, som antagligen frodas och fortlever bland
utländska resenärer och som, såvida vi icke befunne oss i en
kritisk tidsålder, längesedan hade vunnit spridning och tilltro
bland skaldens egna landsmän. Såsom det nu är, bör ju envar
i Finland veta, att Runeberg icke kunnat nedskriva Vårt land
i något av de hus, som långt senare blivit uppförda på Punka
harjuåsen.
I sin inhemska variant förmäler legenden endast, att
skalden skrivit Den femte juli på den s. k. Runebergskullen,
som är belägen icke långt från det nuvarande Statshotellet.
Även i denna form är berättelsen, såsom Ernst Lampén med
rätta framhållit i Turisttidskrift för år 1916, fullkomligt otrolig,
ty Den femte juli skrevs ju så sent som år 1853, medan Rune-
bergs första och enda besök på Punkaharju ägde rum år 1838,
då han åtföljd av sin hustru och magister Karl Henrik Ståhl-
berg, var stadd på inspektionsfärd till skolorna i Östra Fin-
land. Men om än ett avfattande på platsen är uteslutet, såväl
med avseende å den ena som den andra av de två dikterna,
så är det icke otänkbart, att minnen från detta enda besök
levat kvar hos skalden, när han i Den femte juli sjöng om Sai-
mens tusen skär, eller när han i Vårt land hänsyftade till den
åtbörd, som på Punkaharjukullen framstår som mer osökt
än någon annorstädes i Finland:
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand.
Mot ett sådant antagande kan man emellertid åberopa
några uttalanden av Runeberg själv, som måste upptagas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
