Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De skilda stammarnes tidehvarf, till år 1157 - 6. Finnarnes trolldom, skaldekonst och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(= gammal qvinua) den under jorden boende1’. Deremot her-‘
skade i vattnet ett gudapar, nämligen den rika skatter egande
Ahto, “hafvets herre vassbeskäggad" och hans i skum-mantel
höljda värdinna Wellamo, “vattnets moder, med den
vassbe-täckta barmen “, samt en stor mängd Vattnets döttrar, Ahtis
och Wellamos barn. Äfven i ödemarken, i det ljufva Metsola
(skogshemmet) herskade en gudafamilj, nemligen Tapio, “skogens
gyllne konung“, hvars binamn var Kuippana “den
brunskägg-yfvige“ och hans maka MimerMsi eller Mielikki “Metsolas
vaksamma värdinna“. Detta äkta par bodde i sin borg af
granris, herskande öfver skogens talrika villebråd och öfnga
rikedomar och man anropade dem såsom gifvande honung och
jagtlycka, och såsom boskapens beskyddare på sommarbetet.
En hel skara af Tapios tjensteandar besörjde göromålen i det
ljufliga Metsola; särskilt nämnas Tapios son Nyyrikki med sin
blåa mantel och Tapios finfållade döttrar Tellervo och Tuulikki.
Andra gudamakter åter vakade öfver lifvets olika områden.
Kekri gaf lycka åt boskapen, Pellervoinen var årsväxtens
vårdare, Teppo var den vägfarandes beskyddare och
Sakka-mieli var kärlekens gudinna, andra att förtiga. Nästan hvarje
förhållande i naturen hade sin skyddsande och till och med
menniskorna hade skilda haltiat (vårdare, Lapparnes Saivot).
Bland onda andar nämnas Lempo, Hiisi, och Syöjätär m. fl.
Det rike, der de döda samlades, var enligt Finnarnes
föreställning beläget under jorden och kallades Manala eller
Tuonela. Det var en dyster trakt, som Tuonis svarta elf
skilde från de lefvandes område, och der den stränge,
oblid-kelige Tuoni eller Mana bodde med sin familj och sina
tjensteandar. Föröfrigt ansågs lifvet der vara nästan
enahanda, som på jorden, blott mycket dystrare. Derför gafs
åt den aflidne redskap och vapen med i grafven, och
Bjar-merna lade dit äfven penningar ibland mullen.
På hvad sätt Finnarne dyrkade sina gudar, är endast
ofullständigt bekant. Lapparne uppstälde åt sig bilder af trä
eller sten (Seidat), i hvilka de trodde skyddsandarne hafva
sitt tillhåll. Likaså sägas Esterna hafva haft bilder, och
äfven Karclarne i Bjarmaland synas haft Jumalas bild
upp-stäld i en helig lund. Men i allmänhet skådade Finnarne
sina gudar i sjelfva den lefvande naturen, och icke i
tillverkade bilder. Sjelfva gudstjensten bestod dels i böner, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
