Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 3. Pehr Brahes styrelse i Finland och drottning Kristinas tid, 1632—1654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der han inträffade första dagame af Maj. Den berättelse, han
nu afgaf till svenska regeringen om Finlands tillstånd och
be-hof, var det första utkastet till de förbättringar, som borde
åvägabringas, och är äfven eljes fortjent af vår synnerliga
uppmärksamhet.
“Landet i gemen“ — yttrar Pehr Brahe — “är så stort
och i somliga orter så ymnigt och mest med fiskeri såväl ut
med hafskusterna som in i landet, i dess många stora och
vidtbegripna insjöar, att det häri öfvergår nästan alla andra
länder vi känna; af nyttiga skogar öfverflödar det med
myckenhet af fogel och foderverk; bergverk begynna ock låta se
sig, så att der Gud behagade att det skulle komma i den flor
och vilkor, som efter menskligt förnuft vore att tillvägabringa,
hölle jag före att det kunde liknas (oberäknadt dess stora
vidsträckthet) vid ett icke af de mindre konungarikena i Europa. “
Efter dessa allmänna betraktelser talar grefven om hvarje
skildt moment för sig. Rörande den kyrkliga förvaltningen
klagar han öfver vantrons stora magt, sägande att kyrkorna
likväl på alla orter äro väl försedda med prester, ehuru flere
af dessa hvarken i lära eller lefverne äro till en förebild for
sina församlingar, utan till styggelse. I Åbo stift, hvarest den
kraftfulla Rothovius redan i tio års tid hadc verkat, var
ordningen likväl bättre, än i det östra biskopsstiftet, hvars
öfver-herde, Melartopaeus, nu var gammal och bräcklig, och
konsi-storieledamöterna till största delen mindre dugliga för sitt kall.
Största oredan förorsakade i dessa trakter den s. k. “ryska
surdegen“, d. v. s. den i Kexholms län herskande grekiska
läran, hvilken var mera i till- än aftagande; ty äfven flertalet
af dit inflyttade finnar (från det öfriga Finland) voro benägna
för den samma. Brahe hoppades dock att lutherska läran
småningom skulle vinna terräng, och tadlade högeligen, att
man till detta missionsfält hade förordnat de sämsta lutherska
prester, hvilka nog på ölkrogarne med pipan i munnen
skymfade ryska religionen, men på sådant sätt endast framkallade
förolämpning och skymf äfven från den andra sidan. För det
kristliga lifvets förkofran öfver hufvud ansåg Brahe vara
nödvändigt, att de alltför stora socknarne skulle delas och att
råheten och okunnigheten hos folket skulle utrotas genom
öppnandet af flere skolor, ej blott i städerna, utan äfven på
landsbygden. Men i främsta rummet önskade han att en akademi
16
Finlands historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
