74 (Land och Stad / 1890)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tarmtrikiner föda en half miljon larfwer; dessa 500
tarmtrikiner har man kunnat införa i sin kropp med
hwarje munsbit af trikinhaltigt fläsk.

Moderdjuren dö ut, sedan de i flera weckors tid
gifwit upphof åt detta otal af larfwer, medan dessa
sistnämda i tur och ordning begynna sin wandring
till alla delar af kroppen. På grund af sin ytterliga
litenhet genomtränga de med lätthet tarmens wäggar
och uppsöka muskelmassan, härwid följande de wägar,
som erbjuda dem det minsta motståndet. Hos swinet
uppsöka trikinlarfwerna med förkärlek förkroppens
muskler, hufwudsakligen mellangärdet, strup-, tung-, och
ögonmusklerna. De röra sig med lätthet inuti själfwa
muskelfibrerna i en korkskrufformig bana. Under sin
wandring tillwäxa de hastigt och antaga den
skrufformigt hoprullade gestalt, som är så egen för
muskeltrikinerna och hwaraf de erhållit sitt latinska namn
„trichina spiralis“.

Medan de under den första tiden födda larfwerna
företaga denna wandring, som för hwarje djur warar
2—3 dagar, begynna de första allwarsamma tecknen
till trikinsjukdomen att förmärkas hos den människa,
som angripits däraf. Genom den borrande, ihållande
rörelsen, hwilken är egendomlig för de små djuren,
uppkommer en ständig wärk, som till först förmärkes
i trakten af magen, men sedan sprider sig öfwer till
aflägsnare delar af kroppen, så snart de kommit så
långt. Retningen i köttmassan och den sjukliga
förändring, som åstadkommes däri, ger småningom
upphof åt feber hos den angripne. Febern warar så länge,
som nya trikinlarfwer födas i tarmkanalen, och så
länge dessa i sin tur företaga sin wandring uti
musklerna; den aftager således först omkring 7—10 weckor
efter den tidpunkt, då det trikinhaltiga köttet förtärdes.

(Fortsättning följer.)

Ur de „djupa leden“ från 1808—1809
års krig, II.

Skildrade af Anders.

3) Nylands dragoners hederskänsla.

[1]

De indelta trupperna woro ett urwal af landets
unge allmogemän. Boställena woro i allmänhet goda;
det fans därför aldrig brist på rekryter, och dessa
kunde alltid wäljas bland socknens raskaste gossar.
Isynnerhet täflade man om att ingå wid dragonerna
såsom beridne och bättre aflönade. Nylands
dragonkår skall ock hafwa warit en kostelig tropp att skåda.
Om den hederskänsla, som war utmärkande för
Nylands dragoner, berättar en minnestecknare följande:

„Wid den sista generalmönstringen före krigets
utbrott, som af den åldrige generalen Ehrnrooth i
konungens stad och ställe förrättades å Lojo-malm med
1:sta bataljonen af Nylands dragonregemente,
inträffade ett minneswärdt bewis på den fina hederskänsla,
som äfwen hos truppen war rådande, och hwilken
uttalade sig, utan att några af befälet det anade.

Efter slutad mönstring och generalexercis frågade
enligt reglementet mönsterherren truppen, om den
utfått alt hwad konglig Majästet och Kronan den bestått;
hwarwid som wanligt ett enhälligt: ja! swarades.
Då uppmanade mönsterherrn enligt författningarna
truppen att fritt och öppet anmäla, om den i något
afseende trodde sig äga skäl till klagomål. Wid denna
uppmaning såg jag och samtliga officerare med
förwåning den högra flygel-karlen af ryttmästar
Kuhlefelts skwadron uttrycka en half hästlängd ur ledet,
skyllra med sabeln och yttra: „Ett sorgligt uppdrag
är mig af skwadronen ålagdt: det att frambära wår
gemensamma anklagan mot dragonen N:o ... , som
för ett hemma å roten begånget snatteri är
misstänkt; wi hafwa utan att wilja med denna wid wår
kår så owanliga tilldragelse bedröfwa wårt älskade
befäl, gjort alt för att till fullkomligt bewis leda
denna sak; det har icke warit möjligt; men de mest
grundade misstankar stanna dock dragonen till last —
så att wi nödgas anse wår uniform fläckad, om han
den längre bära får. Wi wåga därför nu uppsäga
all tjänstgöring med honom, anhållande ödmjukast, att
han måtte ur rullorna strykas.“

Ett allmänt deltagande, jag tillägger en wiss
beundran, intog hela befälet. Rörd wände sig wår
förträfflige öfwerste Adlercreutz[2] till general
mönsterherren, yttrande: Lagen förbjuder att på en blott
misstanke, om än aldrig så sannolik, beröfwa en
rusthållare hans anwärfwade dragon, äfwensom att
brännmärka en icke inför laglig domstol förwunnen brottslig
krigare genom att utstryka honom ur rullorna. Jag
anhåller således hos generalmönsterherren under
wilkor, att officerskåren och jag på wår enskilda bekostnad
anskaffa en ny dragon, att ifrågawarande karl måtte
som afskedad, icke som utstruken, ur rullorna afföras;
dragonens rätt honom dock bewarad, att, om han så
önskar, erhålla laglig undersökning efter det ytterligare
förhör jag genast efter slutad generalmönstring
anbefaller.“

4) Kyl och Gunnars, Nylands dragoner.

Under den ärofulla striden wid Siikajoki skyddade
ryttmästar von Post[3] med sin skwadron härens högra
flygel mot kosakernas anfall från sjösidan. Efter en
uthållande eld i flanken (sidan) och flere anfall med
blanka wapen, nödfakades von Post att något draga
sig tillbaka för den mångdubbelt öfwerlägsna ryska
styrkan. Under handgemänget tröttnade von Posts häst,
som han utan hwila nödgats rida hela dygnet.
Dragonerna Kyl och Gunnars sågo sin älskade
ryttmästare, nära att af fienden upphinnas, fåfängt sporra
sin häst för att uppnå skwadronen. Genast kastade
dessa tappre män om sina hästar, sprängde in bland
de närmast följande kosackerna och lyckades med skott
och hugg uppehålla dem, till dess skwadronen, som
saknade sin ryttmästare saktande ridten upptog honom
i sina led. Gunnars hade redan fallit genomborrad
af pikstygn i denna wackra strid mot öfwermakten, då
Kyls häst stupar för ett pistolskott, och ryttaren själf
sårad befinner sig till fots i den djupa snön. Full af
mod och litande på sin kroppsstyrka sönderhögg han
flere kosackpikar och i stället för att gifwa sig, wärjde
han sig manligen tils wid ett krafthugg af hans starka
hand sabelklingan brast. Han fattar då med
förtwiflans mod i en kosackpik, rycker ryttaren ur sadeln och
fäktar med piken, tils han ytterligare sårad dignar
ned afwäpnad. Sålunda tillfångatagen twangs han
att blödande springa mellan twänne kosackers hästar,
tils han afdånad infördes på ett ryskt sjukhus. Af
mänsklighet och af aktning för det tappra förswaret
wårdades han af en läkare, som frälste hans lif.
Tillfrisknad undkom han sina wäktare och biträdd af
allmogen lyckades han återfinna skwadronen. Med den
delade han farorna och äran af kriget, tils dess han
slutligen af den härjande fältsjukan i Torneå
bortryktes.

5) Romberg, en Nylands dragon som adjutant.

Under kriget begärde von Fieandt[4] af
ofwannämda ryttmästare von Post en underofficer, passande
att begagna som adjutant i nödens stund. von Post
gaf honom en man från sin skwadron wid namn
Romberg, dragon för Romby rusthåll under
Prästkulla gård i Tenala socken. Twekande mottog wäl
von Fieandt karlen, men blef snart öfwertygad om
hans duglighet; här behöfde Fieandt ej med
karbasen[5] gifwa ökad fart åt buden, de framfördes ändå
med hastighet, köld och redighet äfwen i de tätaste
kulregnen. Där faran war störst, fann Fieandt alltid
Romberg wid sin sida. Så utmärkte han sig engång
såsom behjälplig att återtaga en redan förlorad
kanon, hwarom uppstod ett märkligt blodbad.

Redan uti 1788, 89 och 90 års krig hade
Romberg utmärkt sig, kämpande äfwen på flottan och blef
då belönad med medalj. Prydd af detta wälförtjänta
hederstecken, med sin raska hållning, sin skarpa blick
war Rombergs hela personlighet typen för en käck
dragon. De befallningar, de rapporter han skulle
framföra fattade han hastigt och klart och meddelade
dem tydligt; det bestämdaste lugn utmärkte alltid hans
raska krigsbragder.

(Fortsättning följer.)

Bref från Pyttis.

Den 26 april 1890.

Här är lif och rörelse på sjö och land. Jakter
och jalor stå snart segelfärdiga, lastade med ved, för
att begifva sig ut på „sommarförtjänst“ till
Helsingfors eller Petersburg. Det är med mod i barm, hopp
i håg och fröjd i sinnet, som våra raska skäribor
„rusta sig“ till sommarens mödor och faror, ty alt
ser ju så „lofvande ut“ i år. Ja, det är långa tider
sedan belåtenheten öfver Vår herres görande och
låtande i naturen varit så allmän som nu. Sjön ger fisk
och skyarna regn, solen tillräckligt värme och
marken visar goda tecken till grönska. Längs åkerrenar
hafva får redan öfver en vecka sökt sig föda, och
bland skarorna af framkrypande maskar, dansande
myggor och surrande flugor hafva insektätande
fåglar sin muntra lek. Alt gör en så sommarstämd, att
hade man inte almanacken, Falbska stormvindarna
att vänta och ett godt „kom ihåg“ (minne) att vädja
till, trodde man sig på något underbart sätt blifvit
förflyttad, minst sagdt, en månad framåt i tiden.

Några nyheter af värde har undertecknad för
tillfället inte att meddela från vår ort — jag vill
dock omnämna, att endera dagen kommer härstädes
Svartbäcks yttre hamn att prydas af ett stort
barkskepp, som skall inlasta props.

Farväl till härnäst

N. A. H.

Den gamle lotsen.

Berättelse af Amanda Kerfstedt.

Jag kom att hyra af honom, då jag en sommar
för min dotters hälsa vistades vid kusten.
Affären uppgjordes mellan hans systerson, unge styrman
Bide, och mig. Den gamle lotsen, som egentligen
rådde om huset, hade jag ännu icke sett. En åldrig
kvinna satt på spiselkanten och stickade; hon hälsade
icke, utan betraktade mig blott med ett besynnerligt
leende, och jag antog att det var lotsens hustru.
Lägenheten var treflig, och jag skattade mig lycklig
att ha fått den, eftersom vi kommo ganska sent till
badorten. Styrmannens unga hustru Märta skulle
passa upp oss. Vi hade två stora rum, och köket
skulle i och för frukost- och aftonmålen vara vår
gemensamma egendom. Middagen skulle vi äta vid
hotellet. Alt var således på bästa sätt ordnadt, då jag,
efter återkomsten från vår första segeltur, helt
hastigt blef upplyst om orsaken, hvarför denna trefliga
bostad så länge stått ledig. Jag bad nämligen vår
båtkarl Nils Jeppesen att bära hem våra kappor och
filtar. „Åh, bor herrskapet där“, sade han, „hos
Matts Bides?“ Hans ton uttryckte förundran.

„Har Nils något emot bostaden?“

„Nej då, lägenheten år ju bra. Han har bara
svårt att få hyresgäster.“

„Hur kommer det till? Är det något fel med
den?“

„Inte det jag vet!“

„Vi hyra af styrman Bide. Är det något fel
med honom då?“

„Han har alltid varit ansedd för en anständig
och skickelig ungdom“, sade Nils och slog betänksamt
askan ur sin lerpipa.

„Men något fel är det, Nils, och ni måste säga
mig det. Är det med lotsen själf? Honom har jag
ännu icke sett.“

„Inte för det jag vill nederkränka honom“, sade
Nils och repade eld, „men rapp som en fisk är han
att dra knifven, och kvickare än en vildkatt är han
att stöta till. Ens lif är icke mycket värdt, när han
är drucken, och drucken är han ju mest hvar dag.
Gumman sin har han då skrämt vettet ur. Det gjorde
han ju redan i ungdomen.“

Jag såg orolig bort till min dotter, som måste
skyddas för hvarje sinnesrörelse, men hon hade
lyckligtvis ej hört honom.

Jag förstod nu den gamla kvinnans besynnerliga
leende, hon som satt och vaggade med kroppen på
kanten af spiselhällen — hon var fånig. Jag förstod,
hvarför denna välbelägna byggnad var den enda
outhyrda vid hela fiskläget. — Nils och jag gingo litet
efter de öfriga, och han berättade mig på hemvägen
hurusom den gamla lotsen, hur omtöcknad hans hjärna
för öfrigt månde vara, i hårdt väder ansågs för den
försiktigaste af alla båtkarlarna. „Inte behöfver det
vara någon fara för det Matts Bide refvar“, var ett
allmänt tal bland dem, „han refvar så ofta i ogjordt
väder“. Han hade varit den djärfvaste och säkraste
lotsen på kusten i sina dagar, men nu lefde han på
sin fyra hundra kronor stora pension och hade afsked
från tjänsten. Om aftonen satt jag med ängslan vid
fönstret och inväntade Matts Bides återkomst. Hans
båt var uthyrd åt några unga herrar, och Märta hade
visat mig den ute på hafvet, och jag såg att den

[1] Ur hittils otrykta anteckningar rörande
1808—1809 års krig.
[2] Adlercreutz härstammade från en allmogesläkt i
Karis (Tötar hemman).
[3] Ägare af Pockar gård i Lappträsk socken.
[4] Se Fänrik Ståls sägner.
[5] Se Fänrik Ståls sägner.