Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| N:o 45 | Helsingfors den 11 November | 1891 |
LAND och STAD. |
| ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN |
Prenumerationspris:
för helt år ... 3 mk 50 penni.
„ halft „ ... 2 „ —
„ kvart „ ... 1 „ 25 „
Märk! Postafgifterna och ersättning för
hembärningen i Helsingfors äro häri inberäknade. | Redaktörer:
Doktor P. NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG. | Prenumeration
emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors i
Laurents tidningsdepot, Nya vattenserveringen, Friis
bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.
Annonser
à 15 penni för petitrad kunna inlämnas å tryckeriet
Unionsgatan 20.
Lösnummer à 10 penni. |
En bild från det nya Helsingfors.
Vår vacka hufvudstad går framåt med stora
steg. Innevånarne tillväxa årligen med flere
tusen personer. Stora, vackra, både publika
och enskilda byggnader uppstå, den ena efter
den andra. Nya stadsdelar planeras och
bebyggas, och stadens utseende förändras dagligen
genom de storartade utvidgningarna. Den som
för en 15, 20 år sedan ströfvade omkring i
utkanterna af staden — Sörnäs trakten,
Rödbärgen, Sandviken, Tölö o. s. v. — och nu åter
besöker dem, kan knappast känna igen dessa
trakter. Där man förut hade endast skog och bärg
och sjöar samt kärr, där finnas nu breda gator,
stora stenhus och en talrik befolkning.
Spårvägarna söka sig till alt flere stadsdelar, de
elektriska båg- och glödlamporna till alt flere
butiker och enskilda hus, och det myllrande lifvet
på gatorna påminner redan om en storstad. Man
kan ingalunda anse, att alla nya förändringar
af stadsplanen värkstälts så väl man kunde
önska. Isynnerhet måste man beklaga, att
så många af de nya gatorna äro krokiga
och illa dragna samt att så få öppna
platser samt lekplaner för ungdomen
finnas. Icke häller kan man påstå, att alla
nya byggnader vore utmärkta genom
någon ädel och vacker stil. Men trots alt
detta kan man icke neka, att stadens
utseende vunnit. Dess läge är ju äfven
så härligt, att få städer på hela jorden
kunna i detta afseende täfla med
Helsingfors. Och många af de nya
byggnaderna oro värkliga mästervärk, som
måste värka förädlande på smaken hos
hela befolkningen. Vi meddela i dag
bilden af en af Helsingfors större
nybyggnader: Kämps hotel. Vi anse nu
visserligen icke denna byggnad vara så
vacker, att inga anmärkningar kunde mot
dess arkitektur göras. Men en ståtlig
byggnad är det, och dess läge är äfven
det bästa: vid Norra esplanadgatan, strax
vid Runebergsesplanaden med Runebergs
statyn. I bottenvåningen finnas flere
butiker och ett större kafé. De öfre
våningarna innehålla ett stort antal rum
för resande och präktiga restaurationslokaler.
Kämps hotel är f. n. något mera än tre år
gammalt. Det blef nämligen färdigt 1888. För
närvarande eges det af ett bolag, sedan första
innehafvaren, hvars namn det bär, aflidit.
 |
| KÄMPS HOTEL. |
Mera folkskolor! Mera folkskolor!
Det går icke framåt med folkskoleväsendet i
våra svenska bygder så fort som det borde.
Det är bra sällan man får läsa om att en ny
folkskola öppnats. Och huru många tiotals, på
hundratals sådana behöfva vi dock ej, innan alla
barn i skolåldern kunna erhålla en efter tidens
fordringar lämpad folkskolebildning! Vår
svenska allmoge får icke lämna sig efter, om den
icke vill öfverflygas af finnarna. Få vi icke ett
starkt och tätt folkskolenät i våra svenska
bygder, så skall den svenska stammen icke kunna
i längden stå emot de fenniceringsförsök, som så
länge i tysthet bedrifvits och på senare tider
helt öppet förordas i de fennomanska tidningarna.
Eller är kanske vår nationalitet icke värd att
upprätthållas? Kanske skola vi utan vidare
afsäga oss vårt språk och antaga det finska,
kanske skola vi hålla den svenska befolkningen i
landet på en lägre ståndpunkt, för att den desto
lättare må kunna uppgå i den finska? Ha vi
icke fastmer anledning att känna oss stolta
öfver vårt svenska språk och vår svenska
härstammning? Om så är, måste vi se till, att vi
icke gå tillbaka. Och den går ohjälpligen
tillbaka i våra dagar, som icke innehar åtminstone
någon grad af bildning. Förr i världen, under
katolska tiden, lärde prästerna, att folket ikce
alls borde erhålla någon bildning, intet bokligt
vetande alls! Det kunde ju vara skadligt, det
kunde lära „den råa massan“ att tänka, att
fordra något af lifvet, att önska göra sin röst hörd
i allmänna frågor! Men numera har man
öfvergifvit detta betraktelsesätt. Det lägre folket
måste höjas. Klyftan emellan de på bildningens
trappsteg högst och lägst stående måste minskas.
Ju större klyftan är, desto större misshälligheter,
ja olyckor måste fostras i landet. Ju mera
bildningen utjämnas, d. v. s. ju mera det egentliga
folket höjes, desto jämnare, desto lyckligare blir
folket. Äro vi väl icke alla bröder i en stor
familj! Hvarför skola då några stå så högt och
andra, de flesta, hålla sig nere i mörkret, i
okunnighetens själamördande mörker? Nej, det får
icke blifva så. De lägre måste uppåt, uppåt mot
vetandets och bildningens höjder.
Redan våra gamla skandinaviska förfäder
lärde, att ingen bättre bundsförvant finnes på
vägen genom lifvet än vetande, som ju är den
goda sedens moder. Skulle hemundervisningen
i vårt land, liksom på Island, stå högt, då kunde
vi kanske reda oss med färre skolor. Men huru
är det med denna? I de flesta bondehem
meddela föräldrarna så godt som ingen boklig
undervisning alls åt sina barn. De hinna det ej,
ofta kunna de det ej häller. Därför måste vi
ha flere skolor. De skola å ena sidan höja vår
svenska allmoge, hvars begåfning lämnar fulla
garantier för att den kan gå långt; dels skola
de motarbeta det hänsynslösa
förfinskningssträfvande, som predikas i land och rike. Så länge
vi det få, måste vi arbeta på höjandet af vårt
språk, vår bildning, vår allmoge. Må därför
vår svenska allmoge vakna, så länge tiden är.
Må den lära sig inse, att den skall gå under,
åtminstone stanna i växten, samt i alla fall
förlora hvarje betydelse, om den icke själf
vidtager kraftiga åtgärder för höjandet
af sin bildning. Må goda böcker,
tidningar och tidskrifter spridas i långt
större mått än hittils! Må läsestugor
öfveralt inrättas! Må ungdoms- och
husbondeföreningar bildas i hvarje socken,
hvarje by! Och framföralt: må
folkskolornas antal förökas! Hvarje ny sådan
betecknar ett steg framåt. En hvar som
arbetar för inrättandet af skolor för sin
kommun, kan gå till hvila från sitt
lifsarbete under medvetande att hafva
arbetat för en välsignelserik sak.
Hvar och när skall nästa
musikfest hållas?
Svenska folkskolans vänners första
musikfest den 5 juli detta år uti
Ekenäs har lämnat ett odeladt godt
minne efter sig. Det är i själfva
värket förvånande, att den kunde aflöpa så
lyckligt som den det gjorde. Deltagandet var
talrikt — åhörarne hade ju dock kunnat vara
flere — de gemensamma musiknumrorna
utfördes alldeles förvånansvärdt väl, och det hvilade
en ädel fosterländsk stämning öfver det hela,
som gjorde, att alla deltagare kände sig
värmda och lifvade. Allmänt uttalades som
ett önskningsmål, att denna första för landets
svenska befolkning afsedda musikfest icke måtte
bli den sista. Vi ta äfven för vår del för
gifvet, att den skall efterföljas af flere liknande.
Nu vilja vi försöka besvara den fråga, som vi
satt som titel på denna uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:46:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/landostad/1891/0177.html
