Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spridda notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läraren A. E. Sahlström, Forsa, har skildrat sin fars privat
skolundervisning 1867 o. f., till vilken skildring vi torde återkomma
i annat sammanhang, bl. a. följande. Monitörerna, d. v. s. de
mest försigkomna pojkarna, togo sina pekpinnar och samlade
sina grupper i halvcirklar omkring tabellerna, smällde pinnen på
första ordet eller i huvudet på någon ouppmärksam discipel och
så börjades det. I fyra à fem grupper skulle varje barn i tur
och ordning bokstavera och sammanlägga ett ord. Det blev
ett öronbedövande larm, då varje grupp måste söka göra sig
hörd över de andra, ty eljest kom gärna pekpinnen i huvudet.
Vid bokstaveringen skulle stavelserna från början släpas med
till varje ny stavelse, och inom alla grupper »sjöngos» på två
toner, fästen i olika höjdläge. Ordet »and-ungs-jagt-hun-dar-ne»
bokstaverades sålunda: a-n-d = and, u-n-g-s = ungs, and-ungs,
o. s. v. Tonen kan man få en föreställning om genom att sjunga
varje bokstav på t. ex. tonen ettstrukna g och den enskilda
stavelsens hopläggning på ettstrukna f. Vid repetitionen av
stavelserna sjöngo de föregående likaledes på g och den senaste
på f med en särskild kläm på ordets sista stavelse. Att med
hög röst arbeta sig fram till änden med 6—9 staviga ord var
ett kraftprov, en lung- och tunggymnastik som trots någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
