Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärt
Ärtfläcksjuka
och söta smak med brytsoekerärtens möra
baljväg-gar, har vid Weibullsholm ur korsningen Kungsärt x
Witham Wonder uppdragits sorterna Apollo och
Olympia, den förra högvuxen, den senare lågvuxen.
Bland violettblommiga sockerärter kunna nämnas
Grå Jätte svärds och Grå Jätte delikatess.
Odling. Ä. odlas tillsammans med annan säd över
hela landet till grönfoder, medan odlingen av mogen
skörd är koncentrerad till vissa provinser (jfr ovan).
I Norrland är det huvudsakligen gråärter, som odlas
till mognad. Anledningen till att ärtodlingen gått
tillbaka är delvis att söka däri, att den lätt medför en
ökning av ogräsfrekvensen samt att vid ogynnsam
väderlek en stor del av kärnskörden lätt går förlorad.
Ä. trivas bäst på kalkrik, måttligt styv,
genomsläpplig lerjord, mindre väl på mycket styv lerjord; på
sandjord iida Ä. av torka, och på mulljord blir
kärnutveck-lingen dålig. Höstplöjning är absolut nödvändig, då
Ä. böra sås fcrst; vårbearbetningen kan inskränkas
till ett par harvningar. Ä. tycka ej om finbrukad
jord; det är bättre med lite kokor än med fin, lucker
och lös såbädd. Ä. kunna placeras nästan var som
helst i växtföljden men lämpligast mellan två
strå-sädesgrödor; de böra ej återkomma på en och samma
teg oftare än vart sjunde eller vart åttonde år. Ä. ha
liksom alla baljväxter ett stort näringsbehov, men då
de ta kvävet ur luften, ha en stor förmåga att
tillgodogöra sig jordens fosfater och ofta odlas på kalirika
jordar, är deras behov av gödsel ej särskilt stort.
Stallgödsel gör god verkan men kan undvaras och bör
i varje fall ej ges i stora mängder, på kvävefattiga
jordar kan man ge något kväve för att hjälpa de unga
plantorna över hungerperioden, av fosfat ger man
lämpligen 200—300 kg superfosfat och på mindre
kalirika jordar 100—150 kg kalisalt. — Tidig sådd är
obetingat nödvändig för en god kärnskörd, och Ä. som
gro redan vid 1°C, äro mycket okänsliga för kyla och
böra sås först av alla grödor. Utsädesmängden växlar
mellan 175 och 300 kg/ha alltefter fröstorleken, men
man bör hellre så lite för tjockt än för tunt för
ogräsets skull; vanligen sår man med 10—12 cm
radavstånd. Sår man med stort radavstånd, 25—50 cm
för att kunna hackrensa, minskas utsädesmängden
med 15—20 %. Djup myllning är synnerligen viktig,
småfröiga sorter 4—G cm, storfröiga 7—10 cm. Vid
bredsådd myllas lämpligen med skumplog. Vältning
efter bredsådd bör alltid åtföljas av harvning. —
Skötsel under växttiden förekommer föga. En eller ett par
lätta ogräsharvningar, innan Ä. kommit upp, kunna
dock understundom vara erforderliga, och likaså kan
det ibland vara nödvändigt att med slätpinnharv
snett över såraderna bryta ytskorpa. — Halmning
—-d. v. s. täckning med ett tunt halmlager efter
sådden — användes ofta förr i tiden. Syftet var att be-
vara jordens fuktighet, hålla tillbaka ogräset och
hindra Ä. från att vid mognaden ligga direkt på
marken. Orienterande försök, som på senare år
verkställts, ha visat att skördeökning erhålles, men
räntabiliteten av åtgärden är dock osäker. — Skörden bör
påbörjas, då de nedersta baljorna äro mogna. Ä.
huggas med slö lie eller med slåttermaskin eller
avslitas med släpräfsa vinkelrätt mot
liggsädesrikt-ningen; uppsättas helst på hässja eller krakstör; det
är nämligen viktigt att Ä. torka snabbt, ty vid ofta
återkommande torka och blöta öppna sig baljorna.
Fullt torra inköras de och tröskas lättast omedelbart.
Avkastningen uppgår i vårt land till omkring
15 dt/ha i genomsnitt, en god skörd är 25 dt, mycket
god 35 dt; halmskörden 1 1/i—2 ggr kärnskörden;
hektolitervikt 75—85 kg.
Ä. äro mycket näringsrika och ha ett högt
fodervärde. Ärtgröpe användes mest till arbetshästar, svin
och göddjur men även till mjölkdjur. Se Baljväxter
och Trindsäd.
Ä. skadas av många parasiter; de unga plantorna
ätas av ärtviveln, fröna av ärtveclclare och ärtsmyg
m. fi.; mjöldagg och ärtrost under växttiden spela
mindre roll. H. O-d.
Ärtbladlus, se Bladlöss.
Ärtbuskc (Caragana) är ett släkte inom
baljväxtfa-miljen, av vilket särskilt en art, sibirisk Ä. (C.
ar-borescens), en stor buske med gula blommor och trinda
baljor samt parbladiga blad, är mycket allmänt odlad
som prydnadsbuske eller häckväxt. Som den är något
taggig, lämpar den sig bra för det senare ändamålet,
om den hålles noga klippt, så att häcken blir tät.
Den är också lättodlad och anspråkslös. Ii. G. S.
Ärtfly (Polia pisi L.), en nattfjäril, som ibland kan
förekomma i oerhörd mängd. Larven är vanligen
ka-nelbrun, mera sällan grön med 4 tydliga, bjärt gula
längsränder på ryggen. Den förekommer förutom på
ärtväxter på en betydande mängd andra i
trädgårdarna odlade växter. I motsats till många andra
nattflylarver gömma sig dessa ej om dagarna utan
upptäckas lätt och kunna då insamlas. A. T.
Ärtfläcksjuka, av en säcksvamp (Mycosphaerella
pi-nodes, konidieform Ascochyta pisi) förorsakad
sjukdom hos ärt m. fi. baljväxter. På alla gröna delar,
särskilt baljorna, bildas insjunkna, bruna fläckar med
mörkare kant. Vid angrepp på baljorna tränger
svampen oftast genom väggen in i fröna, som bli fläckiga
och överföra smittan till avkomman. Unga plantor
angripas ofta i stjälkens nedersta del, varigenom de
dödas eller hämmas i växten. Användande av friskt
utsäde, växelbruk och oskadliggörande av avfallet
från siuka plantor motverkar sjukdomen.
Utsädesbetning är av omtvistat värde. Th. Lfs
1078
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
