Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
copyhold,[1] kunde de göra ett besvärligt motstånd mot förändringar i de
gamla förhållandena. Detta övervanns vanligen på det sätt, att godsägaren
inköpte landbondens jord och upplät den åt honom på arrende. Sådana
uppgörelser voro lockande för landbonden, därigenom att han fick ett
välkommet penningekapital, under det att kostnaden för ägornas omläggning
drabbade godsägaren. Även blev det vanligt att upplåta delar av huvudgården
på arrende, vare sig åt särskilda brukare eller åt landbönder.
På dessa sätt minskades antalet landbogårdar och infördes bruket av
arrende, vilket visserligen var på viss tid eller på uppsägning men i regel blev
och betraktades som ärftligt. Arrendet omfattade ofta även ett visst antal
kreatur, och det blev brukligt att i kontraktet intaga skyldighet för
arrendatorn att vidmakthålla husen och att vid avträdet lämna lika många
acres brukade och besådda, som brukaren mottagit. Vid 1400-talets mitt
var dagsverksskyldigheten så gott som försvunnen och landbönderna
förvandlade till freeholders, d. v. s. innehavare av ärftligt arrende.
Jordegendomarnas sammandragning och indragningen av underlydande
gårdar och lägenheter hade till följd, att många godsunderhavande måste
lämna sin förutvarande verksamhet. Till följd därav klagades över
kringstrykande och tiggare. Förändringen medförde dock ej blott fördel för
godsägarna utan även framsteg i jordbruket, vilket också visade sig däri, att
inhägnad jord regelbundet stod i högre pris vid köp och arrende än den, som
låg i byns ägoskifte.
Den jord, som godsherrarna fingo sig tillskiftad, användes emellertid, till
följd av minskningen i arbetspliktiga underhavande och arbetskostnadernas
stegring, föga till åkerbruk utan mestadels till betesmark, varför ock en
stark ökning av fåraveln inträdde från och med det 14:e århundradet.
Lönarbetare. Tillgången på jordbruksarbetare hade i hög grad minskats
genom digerdödens och senare följande farsoters härjningar, som starkt
decimerat lantbefolkningen. Många bondgårdar stodo öde, och det klagades över
svårigheten att få folk, vare sig att övertaga jord som brukare eller att taga
tjänst, liksom över de stegrade löneanspråken. För att råda bot för dessa
svårigheter påbjöds år 1349, att på landet varje arbetsduglig person under 60 år,
som ej levde av egna tillgångar, hade jord att bruka eller idkade hantverk och
ej var i tjänst, skulle på anf or dr an mottaga sådan mot lön, motsvarande den
som gällde år 1347. Lantfolket förbjöds att lämna sin hemort och
godsägarnas rätt till sina underhavandes arbete erkändes intill det antal arbetare,
som erfordrades för godsets jordbruk. Denna första arbetareförordning
(statute of labourers) liksom en mängd under de följande utfärdade av samma
art hade emellertid ringa påföljd, och godsägarnas försök att med dessa
lagars hjälp skaffa sig arbetare år 1381 framkallade ett bondeuppror under
Wat Tyler som ledare med mål att frigöra bönderna från bundenheten
vid jorden och dagsverksplikten. Detta nedslogs snart, men lönerna fortforo
att stiga och folket att övergiva jordbruket.
BYGGNADSSKICKET. Bondgårdarna lågo tätt hopgyttrade i byn men
på var sin tomt, vanligen med blott ett hus, en rökstuga, byggd av timmer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
