Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskväg - Fistel - Fistulina - Fjordhäst - Fjäder - Fjäderfä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flera små fall eller laxrännor i vilka
vattnet rinner ned för ett sluttande plan med så
ringa hastighet att fisken kan simma upp för
dem. För att minska vattnets strömhastighet
användas från sidorna inskjutande tvärväggar.
De äro kostbara anläggningar, vilkas
uppförande kräver särskild sakkunskap.
Ålyngelledare, avsedda för det från
havet uppgående ålynglet, bestå av öppna eller
täckta, fyrkantiga rännor, delvis fyllda med
sten och ris, mellan vilket vattnet
framströmmar. Stigningen bör vara högst 1 : 6. Då övre
mynningen alltid bör ligga något under
vattenytan, bör, om vattenståndet är föränderligt,
rännans övre del göras rörlig och genom flottör
hållas i lämpligt läge.
Fistel kallas en nybildad kanal, som lämnar
avlopp åt var eller någon av kroppens egna
avsöndringar, ss. spott eller urin. Uppstår
oftast ur djupliggande bölder, där
varbildningen, sedan varet banat sig väg ut,
underhålles genom sönderfallande vävnadsdelar,
ss. vid brand i senor och ben eller efter sår, då
delar av den främmande kropp, som förorsakat
såret, kvarligga och underhålla varbildningen.
Vid sår i körtlar eller deras utföringsgångar
såväl genom yttre våld som efter operationer
kunna fistlar bildas, som lämna avlopp för
körtelsekret (t. ex. saliv vid spottfistlar),
varigenom läkningen hindras. Behandlingen är
operativ och bör överlåtas åt veterinär.
E. N—m.
Fistulina. Se Oxtungssvamp.
Fjordhäst. Se Norges hästraser.
Fjäder. 1. Fåglarne fälla visserligen årligen
vid ruggningen en större eller mindre del av
sin fjäderskrud, men härav tillvaratages i regel
litet eller intet. Förr lär hava varit vanligt
att stryka eller plocka av gässen den
lossnande fjädern vid ruggningen, och även
förekom, att man 2—3 gånger under sommaren
plockade av gässen en del fjäder, som ansågs
bliva bättre, då den rycktes ut, innan den
lossnade av sig själv. Numera tillvaratages f.
och dun först efter slakten, men anses då böra
plockas så fort som möjligt, medan djuren ännu
äro varma, emedan f. sedan snart blir mindre
elastisk. Vid plockningen böra de grova
täckfjädrarna skiljas från dunet, som är
värdefullast. Simfåglarna, ankor och gäss, lämna
det mesta och även det finaste dunet, och för
att detta ej må förorenas, böra fåglarna, om de
hållas instängda, förses med rikligt och rent
strö.
2. Elastisk del av redskap, avsedd att
utjämna stötar. Se Hästskyddare, Vagn.
3. Se Hopfogning av virke.
Fjäderfä. Enligt vad gravfynd visa, synas
såväl höns som gäss hava hållits som husdjur
under förhistorisk tid hos gamla världens
kulturfolk, i södra Europa från bronsåldern
och i Sverige från vikingatiden. Höns höllos
som husdjur i varje gård, även av det skälet,
att vidskepelsen här som hos andra folk
tillmätte tuppen en övernaturlig betydelse;
hanegället fördrev gastar, och vid varje gård borde
finnas en röd tupp. De gamla landskapslagarna
omtala såväl höns som gäss men ej ankor,
men enligt Olaus Magnus funnos sådana, vita
till färgen, således antagligen en införd tam
ras. Påfåglar skola hava funnits på herregårdar
redan under medeltiden. Under senare delen
av 1500-talet infördes kalkoner men
förekommo blott på adelsgårdarna. F.-skötseln synes
dock haft jämförelsevis liten betydelse för
lantbrukets ekonomi i Sverige, under det att
ägg redan under medeltiden i Danmark plägade
ingå i avraden. Ännu vid mitten av 1800-talet,
från vilken tid noggrannare kännedom om
landets f.-skötsel först finnes, stod denna hos oss
på en mycket låg ståndpunkt. Den inhemska
hönsstammen var småvuxen och, om än flitiga
värpare funnos, voro äggen små och oftast få
till antalet. Från 1850-talet började införsel
av utländska hönsraser för avelns förbättrande,
under det att däremot gåsaveln, som i Skåne
hade en avsevärd betydelse, i det övriga Sverige
endast vid enskilda gårdar förekom över det
egna hushållets behov, och än mer var detta
fallet med ankaveln. Det intresse för f., som
gjorde sig gällande vid århundradets mitt,
trängde föga ut i allmogens breda lager och
domnade snart åter bort. Omkring år 1880
vaknade det dock åter till liv, föreningar för
fjäderfäavel bildades, utställningar höllos,
skrifter utgåvos och spredos, och »hönserier»
anlades, från vilka avelsägg spredos av
utländska raser, under det att de inhemska
raserna, särdeles av höns, alltmer
undanträngdes. Denna nya rörelse för f.-avelns höjande,
vilken, beträffande höns, på grund av en
åter-inflyttad svensk-amerikanares, Alfred
Lagergren, arbete väsentligen byggde på
amerikanska rasdjur, har trängt ut även bland allmogen,
och från denna tid har f.-skötseln, dock
huvudsakligen av höns, fått en ständigt växande
betydelse vid lantbruket, särskilt vid de mindre
gårdarna, i synnerhet i södra Sverige. En år
1885 påbörjad tidskrift, Sveriges hönstidning,
var huvudorganet för denna näringsgren till år
1908, då den avlöstes av den år 1898 stiftade
Sveriges allmänna fjäderfäavelsföreningens (se
d. o.) tidskrift. Vid sidan om hönsskötseln
intager aveln av gäss och ankor en jämförelsevis
underordnad plats i hushållningen och
förekommer endast på enstaka gårdar över eget
behov, ehuru dock gässen i vissa orter,
huvudsakligen i Skåne, i andra rummet Öland och
Skaraborgs län, inbringa en avsevärd inkomst
genom försäljning av slaktdjur på hösten.
F.-skötselns ställning i
lanthushållningen är i allmänhet en annan
än den övriga husdjursskötselns. Den lönar sig
knappt i större skala, särskilt som djuren, då
de leva i stora flockar instängda inom trångt
område, lätt angripas av smittsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
