Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juverinflammation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5»4
ljusare ränder på sidorna, under och på benen
svart. Jarven tillhör fjällen och skogarna
närmast dessa men träffas stundom så långt söder
ut som i norra Dalarne och Värmland. Stark
och rovgirig, dödar han även djur, som äro
mycket större än han själv, och anses jämte
. vargen som renarnas farligaste fiende. Även
får och getter falla ibland offer för honom.
Särskilt sommartiden torde han dock vanligen
få nöja sig med mindre byten, såsom lemlar,
sorkar, fiskar o. d. Han är jämte vargen det
enda rovdjur, för vars fällande skottpremier
av statsmedel numera utgå. Han fångas i sax,
jagas under skidlöpande eller skjutes vid
utlagd åtel. Dessutom kan han även jagas med
stövare, ehuru dylik jakt sällan praktiseras.
Om rätt till jakt å j. se Jaktlagstiftning:
Skadliga djur. T. H—1.
Jäsfoder bereddes förr rätt allmänt åt
nötkreaturen. Man nedlade i en tät behållare
en blandning av hö- och halmhackelse, hösmål
och annat »småfoder» med något gröpe samt
stundom även skurna rotfrukter och fuktade
blandningen med, helst varmt, vatten,
skummjölk eller vassle, varefter det hela
sammanpackades väl t. ex. genom påläggande av ett
belastat lock. En sådan foderblandning tager
snart hetta och är efter i—2 dygn färdig till
utfodring. Vanligen omväxlade man med
j.-beredning i 2 kar, så att en sats blev färdig
varje dag.
Jäsningen kan göra även ett grovt och mindre
smakligt foder begärligt för kreaturen och
ansågs även höja fodrets smältbarhet.
Utförliga försök, som anställdes med en av Alb.
Lindström föreslagen, som mycket fördelaktig
omtalad metod (»Trystorpmetoden») att bereda
j. med tillsats av skummjölk (Lantbr.Akad.
handl. o. Tidskrift 1897, sid. 309), visade
emellertid, att smältbarheten och fodervärdet ej
ökades genom jäsningen, utan tvärtom
medför denna förlust genom sönderdelning av
lättsmälta kolhydrat samt äggviteämnens
sönderfallande till amider. J.-beredning
förtjänar därför ej användas annat än för att
göra sunt men mindre smakligt foder begärligt
för kreaturen och bör utföras så, att det blir
»söt» jäsning, mjölksyrejäsning, som giver fodret
en aromatisk, maltliknande eller svagt syrlig
lukt. Detta kan säkrast åstadkommas genom
tillsats av sur mjölk eller sur vassle. Blir fodret
surt av ättikjäsning, blir det mindre begärligt
och förlorar mer i näringsvärde. För att
förekomma en olämplig jäsning bör behållaren tid
efter annan bestrykas med kalkmjölk. — Med
senare tiders bättre tillgång på foderrotfrukter
och saftigt fabriksavfall har anledningen att
bereda j. minskats och dess användning så
gott som fullständigt försvunnit.
Jäsjord. Se Fly t jord.
Jäsning betecknar en av mikroorganismer
framkallad sönderdelning av organiska ämnen
(oftast av kolhydratnatur), som åtföljes av
gasutveckling. De äldst och bäst kända
jäsningsprocesserna äro
alkoholjäsningen (se d. o.) och brödj äsningen,
vilka båda framkallas av jästsvampar. Vissa
andra mikrobiologiska processer kallas
emellertid också jäsningar, ehuruväl vid dessa ingen
gasutveckling förekommer, t. ex. den av
mjölksyrebakterierna förorsakade m j ö 1 k s y r
e-jäsningen av olika sockerarter, den på
urinämnesbakteriernas verksamhet beroende
urinämnesj äsningen etc. Någon
strängt vetenskaplig definition på begreppet
»jäsning» finnes ej och är också ytterst svår att
uppställa, då man under detta begrepp i
vanliga fall sammanfattar ett stort antal varandra
mycket olika mikrobiologiska omsättningar.
Jfr Enzym, Foderberedning. Chr. Barthel.
Jäsningsprov. Se Mjölkprovning.
Jäst, Se J ästsvampar.
Jästsmak. Se Smörfel.
Jästsvampar äro encelliga, klorofyllfria
växter tillhörande askorn yceternas,
säcksporsvamparnas, artrika klass, vars lägst
stående grupp de utgöra. Cellerna, vilkas
vegetativa förökning sker genom knoppbildning
(se fig.), äro till formen sfäriska, ellipsoidiska,
äggformiga eller mer eller mindre korvlikt
utdragna. Storleken växlar mellan 2.5—12.0
/u, (tusendels mm.). Jäst svamparnas
vetenskapliga namn är Saccharomycetes, d. v. s.
sockersvampar. En särskild grupp,
Schizo-saccharomyces. förökar sig ej genom
knoppbildning, utan genom klyvning på tvären av
cellen, liksom bakterierna. Ett stort antal arter
bilda under vissa omständigheter a s k o s p
o-r e r (modercellen kallas då a s c u s), oftast
2—4 men ibland ända till 8 i varje ascus.
Fysiologiskt karakteriseras j. genom sin
förmåga att sönderdela socker i alkohol och
kolsyra (se Alkoholjäsning). De innehålla också
ett stort antal olika enzym, såsom zymas,
invertas, mältas, ibland läktas (se Kefir),
proteolytiska enzym etc.
E. Chr. Hansen införde begreppen
»kulturjäst» och »vildjäst». Kulturjästen utgör den
form, som användes vid beredning av jästa
drycker, såsom öl och vin, till
spritframställning samt till jäsning av degen vid brödbakning
(pressjäst). Vildjäst kallas de arter, som kunna
förekomma tillsammans med kulturjästen
och som endera äro betydelselösa för
fabrikationen i fråga eller också, särskilt om de
förekomma i större mängd, kunna verka direkt
skadligt på jäsningsprocessernas förlopp och
därmed även på produkternas beskaffenhet.
Kultur jästens vetenskapliga namn är
Saccharo-myces cerevisiœ Reess., vinjästens Sacch. ellips
soideus Reess. J. indelas i »över-» och
»underjäst», allt efter som jäsningen försiggår vid
högre temperatur och häftigare, såsom vid
sprit- och pressjästtillverkning samt vid vissa
ölsorter och porter, eller vid lägre temperatur
och långsammare, så att jästen under jäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
