Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
översikt.
rådet nå bergshöjderna ofta, upp till 800 & 1,000 m. De
kunna därför till sin höjd sägas tillhöra fjällområdet, om
också deras former och mera sporadiska uppträdande
hänvisa dem till föregående zon, och utgöra alltså en yttre
zon av det östra lågfjällsområdet; i allmänhet ha de mer
eller mindre avrundade former. Väster härom följer en
geologisk. zon _ av silurbildningar, som dock vanligen föga
framträder i topografien och då mestadels som en
terrass-artad avsats under den väster därom följande zonen av
hög-fjällsbildningarna (kvartsiter, sevebergarter och under
över-skjutningsprocessen omvandlade urbergsbergarter). Dessa
senare bergpartier, som under det bergskedjan veckades
ihop skötos ut över de Ostliga yngre Bergarterna, ha en
särdeles karaktäristisk topografi: mot öster och övriga
partier, där överskjutnipgsplanet framträder i terrängen, en
utpräglad brant ned mot siluren och urberget, under det
ati toppytorna äro flacka, med nära nog horisontal
lager-ställning. Längre västerut följa härpå högfjällen, i
allmänhet uppbyggda av hårda och mot erosionen
motståndskraftiga eruptiva bergarter, mestadels amfiboliter. Här
ligga de högsta bergmassiven inom Sverige, Abiskoalperna,
Kebnekaise (2,123 m), Sarekfjällen och talrika andra
bergpartier om 1,600—2,000 m ö. h. Dessa bergshöjder ha
; rare haft lägre höjd an bergen vid riksgränsen, men
taék vare deras större motståndskraft mot avnötning och
vittring ha de numera blivit de högsta delarna av
bergskedjan. Längre västerut på gränsen mot Norge vidtager
en ny serie av lågfjäll, uppbyggda av köligruppens
bergarter, vilkas höjd på grund av den svagare
motståndskraften mot förvittringen reducerats och vilkas former äro
mera avrundade. Inom fjällzonen, särskilt inom högfjällen,
föreligga betydande kontraster i topografien mellan
topparna, och dalgångarna, av vilka huvuddalarna ofta ligga
1,000 m och mer under topparna, sidodalarna dock
vanligen mindre. Större delen av området ligger ovan
barrskogsgränsen ; det är endast i östra delen av några av de
djupaste dalgångarna, som barrskog förefinnes, och i de
övriga fjälldalarna når björkskogen upp till 500—850 m
ö. h. Någon egentlig uppoaling kan naturligtvis ej äga rum
inom denna zon.
Floder och vattendrag. Med undantag av några
smärre delar av kustområdet, som avvattnas av mindre
åar, är området uppdelat på nio större flodområden, av
vilka de största äro Torne, Kalix, Lule, Pite och Skellefte
älvdalar. De större älvarna ha sina källor i det västra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
