Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Axel Lagerwalls karaktäristik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX
vill en art kommunism)! Bort med arfsrätt i dess nuvarande
form! — Den personliga förtjensten är den enda sanna
priori-tetsrätten inom samhället.44
Man kan gissa, vilka temperamentsfulla anmärkningar
Lager-wall skulle foga till Pontus Fahlbecks “Stånd och klasser44 (1892).
Men i det starka betonandet av den personliga förtjänsten
låg redan nu fröet till upplösningen av hans ungdomliga sociala
patos. Detta frö kom till full utveckling i den nya andliga
atmosfär, som Nietzsche skapat. I okt. 1894 gick Lagerwall
igenom förloppet av den celebra striden i Tilskueren 1889—90
mellan Georg Brandes och Harald Höffding om aristokratisk
eller demokratisk radikalism. På Göteborgs nation höll han
därefter ett föredrag om “Intelligensaristokrati". Han tar med
kraft parti för Brandes och intelligensaristokratiens idé, som
redan Platon utbildat i en “herrlig gestalt44. “I vår tid44,
påpekar han, “hafva tankens och fantasiens stormän omhuldat
detta Hellenerandens sköna och intelligenta barn. Så Schiller.
Majestät der Menschennatur! dich soll ich beim Haufen
Suchen? Bei wenigen nur hast du von jeher gewohnt.
Einzelne wenige zählen, die iibrigen alle sind blinde
Nieten; ihr leeres Gewtihl hullet die Treffer nur ein.
Och Renan. Och Carlyle. Strindberg och framför andra
Nietzsche.44 Han sammanfattar argumenten i följande ord:
“Den moderna sträfvan efter lifvets demokratisering är
aristokratiens naturliga fiende, den vill död åt det höga och förnäma, ehuru den
väl söker maskera detta. Dock må man erkänna, att ett godt har denna
sträfvan med sig. Den aristokratiska samhällsformen vexlar. Vissa
former blifva för gamla, öfverlefva sig sjelfva. Då är demokratien nyttig
såsom bödel och dödgräfvare. Den skall rensa terrängen för det nya.
’Man muss noch Ghaos in sich haben um einen tanzenden Stern
gehären zu können.’ Detta gäller likafullt om samhällslifvet. Intill en viss
gräns. Sjelfva den amorfologiska principen måste i sig hafva sin
motsats. Och det har den. I demokratien slumrar den aristokratiska
principen. Den visar sig i konkurrensen bland annat. ’Hvad Demokratiet
vil, er netop, at det Aristokrati, som ikke kan undværes, virkeligt bliver
et Aandsaristokrati’, säger prof. Höffding, hvarigenom ju denne
demokrat erkänt aristokratiens nödvändighet. Utan tvifvel gör man rätt,
om man med Georg Brandes betviflar riktigheten af detta om
demokratien i sin helhet, men faktiskt förmedlar den framkomsten af en
sådan aristokrati. Den gifver den personliga förtjensten spelrum. Men
säkert är ock att dess innersta tro är tron på den ’kompakta liberala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
