Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
ligen däri gå längre än de konservativa utan att svika sitt
eget ideal? Knappast. Det må nu vara, att liberalismens
konservativa tendens skulle dominera utan ett särskildt
liberalt parti, och att de konservativa ofta tvingas till hvad de
liberala ge af fullaste hjärta, men de konservativa göra dock,
hvad de liberala fordrat, tänkt och hoppats — och mer till.
Ju kraftigare bourgeoisien känner sig, ju mer befäst den
liberala samhällsordningen blir, ju lättare blir det för
konservatismen att gå fullt ut lika långt som liberalismen i
arbetar-vänlighet. Med afseende på de engelska förhållandena har
G. F. Steffen i sin bok om England som världsmakt och
kulturstat följande intressanta uttalande: “Under det senaste
årtiondet har omvandlingen ytterligare fortskridit, och
resultatet är ’nykonservatismen’ och ’nyliberalismen’ d. v. s. å ena
sidan konservatism, bemängd med alla liberalismens
väsentliga idéer, och å den andra liberalism, dilettantmässigt
sam-manrörd med en del arbetarepolitik. Det märkliga med den
engelska nykonservatismen är, att den visat sig villig att
absorbera ungefär lika mycket arbetarpolitik, som
nyliberalismen någonsin kan orka med — hvarigenom denna senares
aktuella politiska betydelse reducerats till en ytterst minimal
kvantitet. Den officiella liberalismens ’arbetarvånlighet’ har
alldeles slagits ur brädet af den officiella konservatismens
mer lockande och minst lika förtroendeingifvande sociala
reformprogram/4
Att vi här i Sverige ha analogier till denna utveckling
synes mig uppenbart utan att jag här anser mig behöfva
närmare inlåta mig på någon undersökning. Är det emellertid
så, är det ganska förklarligt att åtskilligt i liberal politik ter
sig som chikaner för att ändock kunna vara med.
En förnyelse af det liberala partiet kan man icke vänta
utan genom en annan och djupare uppfattning af
personlighet och frihet än den som är det liberala borgardömets.
Det parti, som tränger fram till ett verkligt kvalitativt
per-sonlighetsbegrepp, blir det sanna kulturpartiet. Anspråket
att redan vara det göres af alla partier, icke minst af
socialismen. Men hvarken det liberala borgardömets
“empirisch-nackten, materialistisch denkenden und hedonistisch gestimm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
