Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l879
Krisen
Carl Snoilsky.
Grefve Snoilskys
skilsmessa.
Bref från Stockholm till Oöteborgs
Handels- & Sjöfartstidning.
Förhållandet är i all enkelhet det,
att grefve Snoilsky icke lefde i lyckligt
äktenskap med grefvinnan Hedvig
Charlotta Piper, att makarna öfverenskommit
att skiljas, hellre än bereda hvarandra
ett glädjelöst lif (båda äro unga ännu),
och att grefve Snoilsky bestämde sig för
att resa till utlandet för att detta beslut
skulle sättas i verket, sedan han likväl
först redovisat och återställdt den
hemgift, af en tidning uppgifven till 180,000
kr., som hans hustru medförde i det hem
han nu öfvergifvit utan afsigt att åter
beträda, der lemnande äfven en liten
intagande dotter.
I sammanhang med denna händelse,
som helt naturligt väckt ofantligt
uppseende, förekommer äfven en
enke-grefvinna Pipers, född Ruuth, namn, en
slägting till fru S. i hvilken skalden
blifvit förälskad. Hon torde nog
framdeles komma att nämnas i samband med
grefve Carl Snoilsky, och i alla
händelser lär hon icke kunna anses hafva varit
utan inflytande på hans beslut, att nu
bryta en tryggad existens och lysande
framtid och slita alla de band, som i
vanliga fall gifva värde och hugnad åt
lifvet.
En själs uppror.
Bref från Carl Snoilsky till
O. B. Kletnming.
Nabonne 18 September 79.
Min kära gamla K. B!
Ja, så kär var jag — och hvad ännu
mer är — så kommer jag att förblifva
till min lefnads slut. Allt hvad jag begär
i Carl Snoilskys lif.
Från embetsmannaverlden.
Grefve Carl Snoilsky har på egen
begäran erhållit entledigande som
kansliråd i utrikesdepartementet och som
arkivarie vid Serafimerorden.
Äktenskapsskillnad.
Till Stockholms rådhusrätt hade
grefvinnan Hedvig Charlotta Amalia
Snoilsky, född Piper, låtit instämma sin man
f. kanslirådet Carl Snoilsky, hvilken
öfvergifvit sin maka och nu vistas i utlandet.
Sedan stämningen der delgifvits honom
och han derpå tecknadt sitt medgifvande
till äktenskapets upplösning, dömdes den
25 Nov. skilsmessa och grefve Snoilsky
förklarades förlustig sin andel i boet.
Svarta svanor.
Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg.
Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud.
Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd;
Ut på djupet, svarta svanor,
Ut, I barn af natt och glöd!
Carl Snoilsky.
af verlden och menniskorna är att få
tillbringa mina återstående dagar i en
undangömd vrå af verlden, der sorlet
af flärdens äflan studsar mot min stängda
port. Medgif åtminstone, att min »egoism»
har modesta proportioner, då jag för att
uppnå detta resultat, uppoffrat snart sagdt
allt hvad folk i allmänhet sträfvar efter
att ernå. —
Jag stod ej längre ut med att lefva
ett lif af halfhet och lögn — ett fegt,
eländigt lif, tusen gånger värre än döden,
och jag hade redan förl. år beslutadt att
det skulle bli slut derpå, på ett eller
annat sätt. — Svaghet och vacklande
Ebba Snoilsky, född Ruuth.
har jag haft nog af i mina dar: — nu
hungrade och törstade jag efter att
upprätta mig sjelf i mitt eget omdöme, på
det sätt jag förstår saken. Jag visste att
en stor kris förr eller senare skulle komma
i mitt lif — jag visste äfven att jag skulle,
socialiter taladt, duka under derför, då
jag fuller insåg hur svaga motståndsmedel
jag skulle hemta af mina resp. egenskaper
som kongl. svensk byråkrat och äkta
man. Det var från början en absurditet
af mig att tänka, det jag i längden skulle
kunna lefva ett vanans lif i vårt
förstelnade, fördomsfulla samhälle — jag kände
med hvar dag, hur den lossnade på alla
håll och kanter, den mask af köld och
materialitet hvarmed jag så omsorgsfullt
fernissat öfver mina verkliga drag. —
Stormen kom och masken skingrades i
atomer. — Men tro mig, det kostade på
— man talar så ofta om krossade hjertan
— jag vet hur det käns att afsluta ett
lif — gagnlöst, forspildt. — Jag har hört
mina egna likklockor ringa, — och sett
gräset gro på min egen kulle, dit ingen
skall komma för att säga tack och farväl,
till den som gått för att aldrig vända åter
igen. -— Men jag blir sentimental
märker jag. —
COMES ILLE MISERRIMUS.
Har du läst Snoilskys nya
dikter? De äro vackra och hvila på en
djupare känsla än förr, men jag
instämmer i hvad Fredr. Järta
skrif-ver till mig, att då han ger
allmänheten så mycket till lifs om sin nya
äktenskapliga lycka och sin längtan
till fäderneslandet, så saknar man,
att han icke har ett ord af
sjelf-förebråelse, för det han härjat sin
första makas lycka.
Bref frän L. de Geer
till Georg Sibbern.
I 03
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
