Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i883
En hundraåring, som åsedt Gustaf Ilhsmord.
Stockholms äldsta innevånare är enligt
mantalsför-teckningarna f. n. en enkefru Julin. Hon går om några
veckor in på sitt hundrade år. Fru Julin är nemligen född
den 7 December 1784 (vid Frösunda, 3 mil utom
Stockholm).
Jag gjorde i går den gamla damen min visit och fann
till min öfverraskning, att gumman var både liflig
och pratsam och för sin höga
ålder förvånande pigg, i
synnerhet om man tager i
betraktande, att hon icke just »dansat
på rosor» i sin dag, utan tvärtom
fått arbeta och umbära och till
och med fått fara illa. Hennes
drag voro naturligtvis mycket
affallna, der hon satt i sin
länstol och lutade sig fram för att
höra bättre hvad man sade.
Men ögonen sågo fullkomligt klara
och friska ut, oaktadt hennes syn
på de senaste åren betydligt
försvagats. Emellertid har gumman
knappt känt sig så kry och rask
som nu, på gamla dagar. Förr
drogs hon än med den ena
sjukdomen, än med den andra, vardt
opererad i hufvudet, i bröstet,
i foten o. s. v. men har nu, som
sagdt, kryat upp sig. För 32 år sedan dog hennes man,
musikalisk instrumentmakare. Han var kompanjon med
den bekante instrumentfabrikören Söderberg härstädes,
och de två tillverkade de första »clavecinerna» i Sverige.
Förstlingsexemplar deraf aflemnades till Drottning
Desideria och grefvinnan Brahe, »gamla grefvinnan Brahe».
Efter dessa mera personella notiser började gumman
slå upp sin minnesrika språklåda.
»Jag varmed vid Gustaf den III:smord». (Jag studsade
och flyttade min stol ännu närmare den gamlas länstol.)
»Jag var redan som barn mycket på teatern, och den
qvällen, då den der maskeraden var, satt jag på vinden.
Men det var »på snål», ty annars, då det inte var så
mycket folk, fick jag slinka in på bättre platser. Vi voro
många på vinden den qvällen, det mins jag mycket
väl. Äfven kommer jag tydligt i håg hur lifligt och
brokigt det var nere i salongen bland alla de granna maskerna.
Då skottet small vardt det en faslig oreda i salen;
dansmusiken tystnade, och det står ännu klart för mig hur
alla dörrar stängdes, så att ingen fick komma ut. Vi
som voro uppå vind skyndade oss ner så fort vi kunde.
Utför »Hästtrappan» kommo vi ner till Strömgatan.
På Gustaf Adolfs torg var det stora menniskomassor
samlade — dom va’ oroliga förstås — och vi hade
riktigt svårt att tränga oss fram, hem till Oxtorgsgatan.»
Gustaf IV Adolf kunde hon icke erinra sig (»Ack det
är ju så mycket man har att tänka på!»), men väl
Karl XIII, hvars begrafning hon åsåg från kanslihuset.
Karl XIV och hans historia var
henne bekant, allt från
tronföljarevalet i Örebro och hans
hit-resa. Likaså drottning Desideria.
Festligheterna vid kronprinsessan
Josephines ankomst till
Stockholm minnes hon som i går.
»Jag lefde på en surlimpa hela
den dagen, för jag ville ha god
plats på Djurgården och så dröjde
det ju så länge innan det vardt
något åf.» Vår nuvarande konung
har hon endast sett som ung.
Hennes teaterminnen äro
rikhaltiga: hon mins Karsten och
Hjortsberg och kan då aldrig
förgäta Du Puy. »Gud hvad
den karl’n var liflig!» utbrast
hon med en förtjusning, som
kom mig att tänka på att den
eldige schweizaren var icke blott
Don Juan på scenen . .. Sällström, tenoren, kommer
hon äfven ihåg, och det lät något då han och
friherrinnan Montgomery f. Orozco (den för sin skönhet och
talang på sin tid så beundrade italienskan) sjöngo
duetter tillsammans! (Gumman vistades mycket i den
sistnämndas hus.)
Och Jenny Lind! Ja se hon var då ändå
nummer ett!
Se här skall herrn få se, utropade gumman, i det hon
sköt undan länstolen, gick fram till chiffonieren och
låste upp en låda hvarur hon efter något famlande fick
fram en gammal ask — se här.
Der låg omsorgsfullt bevaradt ett litet gulnadt
pappersblad. Det var tryckta verser: »Tack och farväl till Jenny
Lind den 21 Juni 1844» (vid hennes afskedsföreställning
å operan). Gumman fick tårarne i ögonen då jag läste
upp dem.
Men min visit har redan varit för länge. Jag tar afsked
och får ännu en gång mottaga den bästa tack för att
jag tittat upp till hundraåringen.
Skara Tidning.
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
