Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i886
Vid Svenska Akademiens hundraåra minneshögtid.
Valda brottstycken ur en nid-dikt.
Jag stod på Skeppsbron under kungaborgen,
när dagens oro ändtligt somnad var,
och öde lågo gatorna och torgen;
i slottets fönster såg jag landets far.
Det låg ett uttryck i de franska dragen,
som när man dansat på en Oskarsbal,
och trötthet fanns där, men jämväl behagen,
en segerkrans — men som från Norge tagen —
en blick till hälften stolt, till hälften litet skral.
Pehr Staaff.
Men som en sommarkväll bland blomdoft sängar
där himlen gjuter särladäfven tår,
och skalden himlatonad lyra strängar
i älfvotrådda aftonringars spår,
där silfverskira från de allvarsunga,
de vemodsglada eolstonerna
i rytmer stiga, stilla, sorgfröjdstunga
och alla hoppomhöljda fåglar sjunga
ljuskransadt sitt »från Bethlehem till Golgata»:
Förunderliga makt monarken äger!
Se anden färdig så till strid som vers,
gestalten oss sin hjältesaga säger,
fast böjd inunder apanagets pärs.
Ja, slik han kom från simulakerstriden,
men slik han var ock, när han göt sin själ
bland folket in vid baninvigningsfriden,
ty stora andar ge sin form åt tiden,
och Oskars tidehvarf bär Oskars drag jämväl.
Så är det i din sång, o eolsharpa,
där Skandiens himmel svänger kring idén;
och ännu mer i de kritiker skarpa,
dem du har frambragt, ädle af Wirsen.
Hvad solglans kring kung Henriks älskogsstunder,
hur skarpt på Strindbergs otukt ned du slår,
och Ibsen, diktens afgrundshemska under,
och Björnson med hans agitatorsfunder,
du drabbar dem — och jag, jag skäms, att du är vår,
Gif plats, gif plats, Carl Rupert Nyblom nalkas,
och sången svärmar kring hans skaldemund.
Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkas,
som förr bland nymferna på Hagalund. —
Men »Blomstertoddys» fröjd är ej i kannan,
ej i de tolkningar han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk S. H. T.-draget öfver pannan,
ett Fyriskt sångardrag, som många nachspiel födt.
I Flustrets almar, susen vänligt öfver
den gladaste estet som Norden bar.
Det finns en tid, som dessa toner söfver,
men intet land, som deras like har.
En sång, som växer vild, men likväl ansad,
ger konstens prägel fan, men bär dess tvång,
i graf-vers munter och i sup-vers sansad,
en »Tratt»-cancan på gillesalen dansad
med Grahl och Lagerbring och Arpi på en gång.
Därnäst hör Sundberg, hör hans stämband knarra
på riksal’n redan, domen förestår!
Den nya tidens stackars andar darra,
när seklets midnattsklocka tolfvan slår.
Brutalt, prelatiskt ljuda hämnarorden
mot dem som stört de sextons harmoni,
och han, som fordom svor vid priffeborden,
är till den väldige bestraffar’n vorden
af råheten: du hör hans egen däruti.
Och Odhner, som af våra stora minnen
oss än en ren och himmelsk urbild ger,
sen hans historia tjusat våra sinnen,
hvad ha vi andra här att göra mer?
Hur rosenfärgas häfden i hans händer,
hur blir ej Gustaf Adolf till en gud?
Ack, i mitt öra, hvart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
ett tvifvelaktigt, ack, men älskadt bamdomsljud.
Det låg en tjocka öfver Oskars dagar,
fanatiskt hohenzollersk, om du vill,
men stjärnor föllo där, och, hur du klagar,
hvar stodo vi, om de ej varit till?
All bildning är dock ofri ganska mycket,
och med Karl Johan blef det franska svenskt;
men Oskar bröt det utländska förtrycket
och gaf oss det Bismarckianska tycket,
och hvad förlegadt var, blef därför fosterländskt.
I bleka skuggor utaf höge fäder,
en krans jag lägger på ert stoft i dag.
En efter annan af er säkert träder
dit upp bland molnen efter slutad dag.
Där kan I sitta och se ned till Norden
och jämra öfver hvad som diktas där,
och strofvis om hvarannan sätta orden
till tandagnisslan om den fosterjorden,
som har förgätit er — och därför är oss kär.
Pehr Staaff m. fl.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
