Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
8^5
Sverige har landssorg.
Viktor Rydberg.
Viktor Rydberg har den 21 september
aflidit i sitt hem, Ekeliden, Djursholm.
I skymningen den 21 September.
Det vill inte gå att sysselsätta sig med något annat —
ty tanken hvarken vill eller kan lämna Ekeliden, där den
svenska bildningens vapensmed, den svenska diktningens
patriark ligger död. Jag ser septemberhimmeln öfver den
sofvande mästarens hus blifva vintrigt blek och klar med
bud om fattigdomens och det tryckande mörkrets årstid,
och jag hör höstens hårdt och nyckfullt förödande blåst
storma och slita i träden, kanske aldrig så älskade och så
ståtliga som i ålderns och undergångens imponerande
kungaskrud. Och öfver filosofgången, som leder upp till
Viktor Rydbergs Tusculum, ligger solstrimman orörlig
och förstenad, ett epitafiums sista, oförglömliga vers af
guldbokstäfver.
Och jag ser upp mot studiekammarens fönster, där hans
lampa aldrig mer skall tändas — arbetslampan med den
jämt och klart brinnande lågan, som jag så många gånger
sett tindra däruppe. Sent på nättema, då man gick
Djurs-holmsvägarne, såg man den lysa däruppe, talande sitt
språk om oförtröttad möda, om kunskapsbegär, som ej fick
ro, tanke, som aldrig rastade, och dröm, som spann och
spann sin gyllene och äkta tråd. Det kom en blygsel öfver
en för allt det myckna lilla och likgiltiga, med hvilket ens
ungdom gaf sig tid, inför denna ständigt brinnande lampa,
och på samma gång erfor man en djup känsla af tacksam
vördnad. Det var den svenska bildningens väktare, som
fast redan grånad, utan att låta öfvermanna sig af natten,
satt på sin post med gjallarhomet, lyran och in-folion,
och kring hans kastell hördes suset af den svenska odlingens
vårdträd — som tycktes hafva en af sina rötter på hans egen
gård. Oscar Levertin.
Viktor Rydbergs sista dagar.
Redan länge hade professor Rydberg lidit af
svindelanfall. Symptom till ägghvitesjukdom hade visserligen
länge yppat sig, men ingen, icke ens den erfarne läkaren
professor Vising, hade trott en katastrof så nära förestående.
Den 14 d:s hade professor Rydberg varit i Stockholm.
Vid hemkomsten klagade han öfver förkylning. Så följde
en alltmera tilltagande afmattning, till dess på fredagen
en förbättring tycktes inträda.
Natten till den 21 var dock mycket orolig. På morgonen
inträdde yrsel. Då blef det med ens klart att sjukdomen
antagit en mera hotande karakter.
Patienten blef alltmera orolig. Han ville från
sängkammaren till arbetsrummet, dit han också fördes af sin maka
och en ung kandidat, som gästade familjen. Stödd af dessa
ledsagades han till sin arbetsstol. Han sjönk ned i denna.
De omkringstående, som höllo hans händer i sina, kände hur
pulsen allt mer försvagades, och inom få minuter var allt
slut. Viktor Rydberg var död!
Under den sista tiden och framför allt under den sista
dagens yrsel och skärande oro var det uppenbart, att han
ansåg sig jägtad af öfverhängande, trängande arbete.
»Det är två vaktmästare, som skola ha manuskript af
mig!» ropade han. På middagen var han död. Dödsorsaken
var blodförgiftning, tillkommen genom sockersjuka, som
stött till ägghvitesjukan. Ett egendomligt fall, säger läkaren.
Viktor Rydbergs griftefärd i Stockholm.
I går begingo vi ännu en af dessa stora sorgefester, som
skrifva in sig i hufvudstadens historia, hvarom vi skola
tala med våra barn och dessa i sin ordning förtälja för
efterkommande.
Innan Viktor Rydberg för alltid lemnade sitt stilla hem
vid Djursholm var det den yngsta ungdomen, som sjöng
en afskedshelsning till honom. Vid halfettiden samlades i
villan Ekeliden ett 70-tal skolbarn från Djursholms
läroverk under ledning af sina lärarinnor. Utanför likrummet,
der den hänsofne skalden ännu hvilade i sin praktfulla
blomster bädd, stämde de späda rösterna upp en af de
skönaste sånger som klingat från Viktor Rydbergs lyra,
Bethle-hems stjerna, till musik af fru Tegnér. Vekt och känsligt
ledsagade Sven Scholander på sin luta den silfverklingande
sången.
Något före kl. 1 hade nära 700 studenter med extratåg
anländt till hufvudstaden, hvilka skulle deltaga i den stora
sorgefesten. Ofantliga menniskomassor trängdes på de gator
der liktåget gick fram.
I Klara kyrka hade under tiden samlats en mängd
korporationer och enskilda, med inträdeskort försedda personer.
Konungen och prins Eugen ha kommit kl. 2 och tagit plats
längst fram i koret till höger. Der ser man också af
regeringens medlemmar statsråden Gilljam, frih. Åkerhielm och
Wikblad samt medlemmar af den norska
statsrådsafdel-ningen, generalen grefve Lagerberg, förre landshöfdingen
Treffenberg, professorn frih. Nordenskiöld, landshöfding
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
