Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pelle Molin.
Bodö den 26 mars 1896.
En sådan gosse som jag slår
sig aldrig i verlden igenom —
ack hör det! Dertill behöfves
ungdom och tro på sig sjelf —
och obändig arbetshåg, tillsatt
med hänförelse. — Jag arbetar
ibland — för att icke svälta
ihjäl. Jag har ingenting att säga
folk, hvarken med penna eller
pensel och skall aldrig i lifvet
få något heller. Äregirig är jag
icke mer än en dillströmare.
Det finns ingenting som
sporrar åsnan framåt. En eller
annan gång drar henne hungern
i hennes långa öron — och då
gör hon ett par steg. Jag trodde
en gång att jag skulle bli
tillräckligt kär för att sporras
framåt för att få ega den
älskade.
Well. Kär är jag, men
därmed stannar det, troligen och
visserligen.
Medan jag låg i Näsåker och var halft vansinnig af
svält och skam, fanns ännu hopp på framtiden. Ser du —
man lär icke känna sin begränsning, förr än man kommer
upp till 30-åren. Men då blir det en plågsam uppgörelse
med ungdomsdrömmarna. De puttas en för en i en påse
för att dränkas. Jag har dränkt mina. Där fanns en af
de där små kära valparna, som var rosenröd och fin,
men han lefde inte längre än de andra. — Har du icke
dränkt dina drömvalpar, så gå ut och gör det! Akta dig!
Annars blir du en Ibsen-figur! Och det är det dummaste,
jag vet. De äro som bläckfiskar — sakna kropp —
materie. Gå och ljuga för sig sjelf va — lefva och dö
sjelf-kuggade. —
En af mina vackraste valpar var »Forna dagars
Ångermanland». Jag arbetade på den ungen i flera år, men
då han skulle födas, var lifskraften otillräcklig.
Ångermanland är ett historieland — sagoland —
berättelseland. Alla de gamla skatterna af allmogediktning och
verklig historia var min mening att rädda. Förtjänsten
hade varit liten i pekuniärt hänseende, men jag var
förälskad i uppgiften. — Nej, folk ville icke hjelpa till,
och det behöfdes pengar. Nu får den där skatten multna
ned. I dragspelets tid dö gamla melodejor.
Om du läste en förvirrad bit i Nornan, som hette
»Historien om Gunnel» kan du kanske få en idé om
åtskilligt af det egendomliga i denna landsända, ehuru
jag i den begränsade ramen icke orkade återge det.
— Dessutom kan det lända till min ursäkt, att historien
skrefs under lifsfara — snöstorm vid Sulitelmaglaciären.
Där ensam i ett svagt tält — vakade 2 dygn —
dissekerade min dödsfruktan, som f. ö. icke fanns. För slö,
gamle, att vara rädd! Dessutom: den som skall hängas
dör icke för en snöstorm.
Det finns mycket af min egen
mor i Gunnel. Hon var så där.
Och där finns ännu sådant
folk. Diktareflickor i höga
furuskogar. —
Min andra dröm, medan jag
var i Näsåker, var ett härskri
för lapparna. — En bit i
»Julkvällen» 1891 var ett af
kapitlen i den tilltänkta boken. De
lefva under förtryck, stackarna,
och där behöfdes ett nödrop
och ett härskri. Jag tänkte
skrika i den vildaste och
originellaste bok, som varit skrifven
på svenska. Skulle bli
lappo-man. Tänkte stegra verkan
genom tidningsartiklar. Ämnade
göra nytta, min far. Ämnade
bli lappfar. Ämnade slå mig
litterärt igenom på den. — Och där
var ett ämne, som icke blifvit
uttröskat af dåliga skribenter.
Jag arbetade och svalt.
Frös i min usla stuga, så att
jag blef nästan hälsolös.
Så kunde norrmannen i Ljusnedal (Härjedalen) icke
hålla sig i skinnet. — Renstölderna blefvo allt tätare,
våldet allt större. Det blef offentligt bekant. Aftonbladet
sände dit en korrespondent. En lapplagskommitté
nedsattes. — De ha nu gjort en dålig lapplag. En här af
usla skribenter skref sentimentala lappskisser — fastän
de ingenting visste om lappar — och därmed hade de
brutit äfven min lappska rosenknopp!––––––-
Jag var ledsen i 8 dar och så tog jag i igen, medan jag
drog spänntampen i byxorna strängare för magaknorret!
Min tredje dröm var också ett härskri. Norrlands
bönder äro utplundrade af sågverksägarna. Norrland skall
icke gå framåt, som det står att läsa i avisorna. —
Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark.
Well. Jag skref på en bok. Det var mycket
egendomligt i den. Gammalt och nytt stötte ihop. Det
egendomliga sagofolket — berättarefolket — diktarefolket — med
dragspel i händerna och växelblanketter i bakfickan!
Det numera fattiga banaliserade folkets dödssång, men
på samma gång ett kraftigt: »Ned med vampyrerna!»–––-
— Well! För sent nu! X. kom hit upp, skref en lång
serie om skogssköflingarna och allt det andra som var
mitt. Jag tog det med ro. Jag hade nästan anat det.––-
För öfrigt är det svårt att skrifva, gut. Där skall vara
rödkindad bondnatur och den finaste korsettkonst.
Publiken skall vara ett viljelöst ting i skribentens hand, ett
ting, som han handlöst skall kunna kasta in i hvad
stämning han vill. Språket skall vara raffineradt och —
okonstladt. Du skall icke kunna sätta ditt finger på ett
enda ord och säga, att det var onödigt.
Det är känslan af vanmakt inför dylika fordringar,
som gör mig skrifvandet af mina små bitar så svårt.
Pelle Molin.
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
