Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 c)(>
S. A.
Hedin tänder en brasa.
(Ur anförande vid remissdebatten
den 25 januari, åhörd bl. a. af de
tre nordiska rikenas båda kronprinsar.)
Det var ju många gånger sagdt
och många gånger skrifvet, att
värn-pligtsöfningarna skulle blifva en
folkhögskola. Huru mycket mera borde
icke detta då gälla för de värfvade
trupperna, hvilkas utbildningstid är
vida längre! Under de 32 år, som
jag varit stockholmsbo, har jag
emellertid aldrig i så hög grad som just
under de senaste åren hört klagomål
öfver osäkerheten på gatorna,
osäkerheten för fredligt och stillsamt folk,
denna osäkerhet, som för en stor
del af allmänheten utgör den mest i
ögonen fallande frukten af
garnisonstruppernas härvaro. Stundom föra
väl dessa folkhögskoleelever inbördes
krig med hvarandra, men stundom
alliera de sig till anfallskrig mot främmande magt, de
så kallade civila — jag borde kanske, men jag förmår
icke uttala detta ord med det äkta knektspråkets
föraktliga betoning. Hvilken folkhögskola! Hvilket
ord-ningsvärn! Hvilken uppmuntran för de föräldrar, som
skola skicka sina söner att fullgöra sin värnpligt i sådant
sällskap! Hvilken tillfredsställelse för de
skattebeta-lande, när de erfara, att en af folkhögskolans salar,
vaktrummet dernere vid Gustaf Adolfs torg, är
förvandlad till en supskola, der eleverna dricka sig dödfulla!
—- Och för att hastigt göra en helt liten utflygt till sjös,
der jag naturligtvis känner mig ännu mera osäker än
till lands, hvem kan ha glömt de upprörande, ovederlagda,
emedan ovederläggliga, berättelserna om den så kallade
»pennalismen», det är om den skymf, den misshandel,
det formliga rofferi, som af äldre mot yngre öfvats
inom skeppsgossecorpsen.
Allmänheten lägger på minnet åtskilligt, som det är
illa, mycket illa, att försvarsministrarne förbise, när
t. ex. man läser, det var i Kristianstadsbladet år 1884
om sommaren, vill jag minnas:
»Det inom somliga kretsar så omtyckta
söndags-förlustelsestället Åhus, var i går besökt af, bland andra,
bortåt ett dussin uniformerade officerare till häst. När
dessa skulle anträda återfärden, behagade de styra sina
hästar till det allmänna badstället vid hafsstranden
och rida ut i vattnet bland en stor mängd badande
damer! Att så väl dessa badande som deras anförvandter
kände sig djupt kränkta, är sjelfklart, och stor var
förbittringen.»
Efter mycket, mycket lång väntan skref jag till en
allmänt känd och lika allmänt aktad man i orten för
att fråga honom, huru det gått med undersökningen och
näpsten, och fick af honom till svar: »Så vidt jag vet,
blefvo de omtalade hjeltarne icke
straffade». Och han tillade följande
betecknande ord, nemligen: att »den
v. regementschefen var en så stor
militärsnobb, att ett ingripande från
hans sida måste förefalla onaturligt».
När allmänheten ingenting erfar
om bestraffande af sådan råhet bland
befäl, är väl dess slutsats icke alldeles
obefogad, att råa utbrott bland
manskap, som har sådana tolererade
föredömen i sjelfva verket förtj ena att
behandlas med en temligen hög grad
af undseende, emedan ansvaret till
väsentlig del hvilar på annat håll.
Skall åter vårt land, som icke är
någon militärmagt, blifva ett hem
för allt det dåliga, som gömmes
under militarismens namn, så att råa,
illa uppfostrade, vettlösa
officers-slynglar få strafflöst oqväda och misshandla våra
soldater? Jag kan berätta eder — man har visserligen
bedt mig att tills vidare icke tala om det, men jag ser
icke något skäl, hvarför jag skulle tiga — jag kan
berätta eder, att om icke snar och ofelbar bot
mellanköm-mer, vi stå färdiga att bilda en öfver hela landet
utgrenad förening, med ändamål att göra motstånd mot, att
beifra hvarje öfvergrepp, som krigsstyrelsen och dess
organ tolerera eller genom sin likgiltighet uppmuntra.
Ja, denna förening skall få ett vidsträcktare ändamål
än det jag redan antydt: vi skola låta oss angeläget vara
att upplysa beväringsmän och soldater om deras
rättigheter och pligter på ett fullständigare och derigenom
sanningsenligare sätt än som sker genom de torftiga
utdrag ur krigslagarne, som meddelas uti edra eländiga,
edra skamligt eländiga militärkatekeser. Jag vågar
försäkra eder, att de skrifter, vi komma att utgifva,
skola utan stödet af någon generalorder blifva mera
spridda och med mera andakt lästa än eder
fältandaktsbok. Jag vågar också lofva, att för vår kritik medarbetare
skola uppstå uti hvarje vrå af landet.
Jag erinrar mig, herr talman, från för nu 30 å 40 år
sedan Djurgårds-slagsmålet och
rättegångsförhandling-arne vid Ensta ting. Från den tiden kunde en epok
räknas, man gick framåt till ett förbättradt tillstånd,
men nu, särskildt efter den urtima riksdagen, glider
man tillbaka. I kunnen säga eder — jag vet det väl,
och det faller mig icke ett ögonblick in att bestrida det —
att det råder slöhet och slapphet i landet. Ja väl, I
kunnen utan någon fara, om I så viljen, tredubbla
fläsktullen — Gud bevar’s, derom är icke fråga. Men
om I föreställen eder, att militarismen skall få växa
oss öfver hufvudet, så att I skolen få se tolererade
sådana uppträden af officersglopar, som dem jag talat
om — om I tron, att slöheten skall räcka till äfven då,
så lofvar jag eder, att I tagen fel.
S. A. Hedin.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
