Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1^02
Striden om Heidenstams språk.
Svenska
Språket
i
Modern
Diktkonst
En studie
af
Nils Linder
. . . Bland det betänkligaste i hr von Heidenstams
skriftställarskap är att han röjer felaktiga eller oklara
föreställningar om en stor mängd svenska ords och uttrycks
rätta betydelse och användning.
Exempel ur Vallfart och vandringsår. En bagare i
Ni-nive hade ett bisarrt sandstensblock,
som, fäst med krampor, gjorde fönsterkarmen. (29).
lata kon, som slickar sina jufver (32).
Nog står väl författaren bra ensam om det rönet att
kor har mer än ett jufver.
Island lär, enligt hr von Heidenstams uppgift, en gång
i forntiden kunnat uppvisa två tiggerskor som hade
blicken sammansnörpt af skadefröjd (66.)
I »Barrikadsång» (s. 183) framställes — bland andra,
vida mer obehagliga personer och saker — den sällsamma
företeelsen af en
yrväckt brandvakt.
som kanske dock, när allt kommer ikring, helt simpelt
befanns yrvaken, derför att han blifvit brådstörtadt
väckt ur sin sömn.
. . . Jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn
jag lekt (Ib. 133).
De tre sista orden innehålla ett särskildt slags
grammatisk märkvärdighet. »Leka barn» är ett både vanligt och
riktigt uttryck; men förf. menar här uppenbarligen »lekte
som barn» eller »lekte, när jag var barn».
. . . Hundramilade vägarna stego.
Nästan med samma sätt kunde skrifvas »lagade (=
laga) skiften», »lagtimade och urtimade riksdagar», »olagade
häktningar», »urbotade brott» o. s. v.; men sådant vill
nog ingen vara med om.
Äfven i följande verser, liksom i hundratals andra hos
vår formfulländade, saknas erforderliga skiljetecken.
Lyss jag i kåpans musselskal
brusar Arkipelagen.
Det är visst år 1889, som hr von Heidenstam med
stora åtbörder drog sitt svärd ur skidan i syfte att skaffa
heder och framtid åt de s. k. Stockholms- (1. uplands-)
rimmen fe -fä, veta -mäta, vecka -sträcka o. d. Hans
vapen befanns dock oslipadt, och hans stridssätt
otympligt. Männen af facket bara logo i sitt stilla sinne åt den
öfvermodige främlingen och nykomligen på fonetikens
arena. Att hr Oscar Levertin, »sprudlande» med rim af
nyssnämnde typ, ilade till sin meningsfrändes sida
förbättrade icke i ringaste mån dennes utsigter till framgång.
Skald
och
skolmästare
Ett svar till
Lektor Linder
af
Fredrik Böök
Den ene nalkas språkets gudinna i korrekt styfhet,
med iakttagande af ett ceremoniell, hvilket i alla detaljer
är af tröstlös hårdhet och af en odräglig stelhet, som intet
spanskt hof kunnat uppvisa maken till. När audiensen
är slut, är den uppvaktande glad att ha kommit undan
utan att ha begått fel mot lagens föreskrifter, och blefvo
än ynnestbevisen torftiga, så är medvetandet om att
ha kunnat regelrätt umgås med den höga nog för honom.
Men ser han då en annan, som i hela sitt otvungna skick
bryter mot ceremoniellet, som på otaliga punkter
öfver-skrider de gränser som den förre ansåg heliga, då begär
han ny audiens och vill se den förmätne och okunnige
straffad och utstött. Men språkets gudinna ler. Hvad
vet audienssökaren om den nyckfulla skönheten på
tronen och hennes kärlek? Han anar ej, att den han kallar
förmäten är hennes utkorade, som slumrar in vid hennes
bröst, att hon gråter och jublar med honom, älskar och
hatar hans kärlek och hans hat, att rytmen, som böljan
i hennes andetag, är densamma som bär hans tankar och
formar hans ord. Han förstår ej, att hon har gifvit
honom allt, och att han har vigt henne sitt lif.
— Audienssökaren talar och talar, men språkets
gudinna tiger o*ch ler.
Detta är sagan om skalden och skolmästaren.
— Linder förkunnar vidare, att han icke tycker om,
att Heidenstam ibland använder samt i stället för och.
Så ledsamt!
— Wirsén och Retzius skola nog ännu en tid kunna
föra sitt regemente. Men den ungdom, som nu växer upp,
lofvar att deras dagar snart skola vara räknade.
... I hvad jag nu yttrat om Verner von Heidenstam
finnes alls ingen förnekelse af att han eger verkligt
skaldegry. öppet och fritt instämmer jag i den meningen
att några få af hans dikter, företrädesvis bland dem som
återfinnas i »Vallfart och vandringsår», och delar af andra
ega ett bestående värde.
Men det allra mesta i författarens båda
diktsamlingar är hvad språkbehandlingen vidkommer bristfälligt
och till innehållet, äro en stor mängd af hans poemer,
helt eller delvis, så tarfliga, smaklösa eller rent ut
vidriga, att, om vår poesi skulle hädanefter utveckla sig
med dem till förebild, ett nedan i denna konstart vore
att emotse.
Nils Linder.
Fredrik Böök.
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
