Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny skald.
BO BERGAAN
MARIONETTERNA
DIKTER
STOCKHOLM •
Pr.» 2: 25
Bo Bergman.
Marionetterna.
»Marionetterna» torde hafva varit de
sista nya svenska verser, Carl Snoilsky
läste. Jag vet, att han satte dem högt.
Vid första genomögnandet är det dock
snarare andra namn än hans, som
komma läsaren på tungan. Bo Bergman
har särskildt i en och annan dikt rent
af efterliknat Heidenstams uttryckssätt,
utan att eljes äga det ringaste samband
med »Hans Alienus» och med total
af-saknad af den eloquentia corporis i alla
riktningar, som den Heidenstamska
tonen kräfver. Men hos Snoilsky är det
dock, som Bo Bergman egentligen gått
i skola såsom utöfvande artist och
språklig tekniker.
Oscar Levertin.
røtørionettenia.
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen af trådar i tusental
från hvart människolif han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
1 härlighet lefva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karnaval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden — och allting tar slut
och människosläktet får sofva ut
och sorgen och ondskan hvila sig båda
i din stora leksakslåda.
6ta63born.
Jag älskar dimman som släpar våt
öfver kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda af gråt,
och lukten från gatan och hvisslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarns vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtviflan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löfven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam männlskotrasa.
lottorna.
De gnaga sönder mig tum för tum,
de knapra med hvassa små tänder,
bekymmer och sorger, i själens rum.
Jag styr mot okända stränder
min lefnads skepp i stiltje och skum.
De följa mig hvart jag vänder.
Så vet jag ändå att lifvet är kvar
ombord, där jag kryssar och far
och brottas med vidriga öden.
När råttorna lämna ett skepp i flock,
så säger ett gammalt sjömansskrock
att skeppet seglar mot döden.
43i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
