Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en ensam kvinna.
Hon bär ett barn på sina armar, och barnet är dött. Hon vill icke, att någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull, som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre. Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön, och hon kommit för att säga godnatt. Hon ser på honom, som ville hennes hjärta brista, och hon kysser hans kalla lappar.
Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar, och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.
Men när det är gjort, känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men vart jag ser, möter min blick idel blommor.
Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som
stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla
barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är
upplöst, allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och
på allt, som jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid
att sörja honom så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och
ensam böjer jag knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag
böjer knä, eller till vem jag skall bedja.
