Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 21. Skogsviolen i sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
— Såg Moberg händelsevis långe Masse i skogen? Månne
inte han är den skurk, som traktat etter ert lif! frågade en af
drängarna.
— Det kan nog hända; med säkerhet vet jag det inte, svarade
torparen med svag röst. Jag såg en karl, som flydde för mig; strax
därpå smällde skotten bakom mig.
— Såg inte Moberg den skurk, som aflossade skotten ?
— Nej; jag bara hörde honom skratta och säga: "Du
bereder mig inte längre några svårigheter. Nu är jag herre på täppan".
— Och rösten? Kände inte Moberg strax på rösten igen långe
Masse?
— Han är min ovän, jag vet det; men Gud bevare mig för
att vilja direkt beskylla honom! Han har ju hustru och fyra barn
där hemma.
— Men om han är den, som skjutit på Moberg, då . . .
— Sök att ta reia på, om det är han; men ansätt honom
inte för hårdt! Han skulle ju också kunna vara oskyldig. Tänk
på hans präktiga hustru och oförsörjda barn! Gud förlåte honom!
Drängarna ruskade på hufvudet.
— Moberg är alldeles för god, sade den ene. När det är fråga
om sådana där gynnare, då får man inte lägga fingrarna emellan.
— Ingen öfverilning, god’ vänner! bad torparen. Jag kan
inte påstå, att det var långe Masse. Hellre vill ]ag lida än bringa
en oskyldig familjefar i fängelse. Jag är ju också far och kan så
väl sätta mig in i hans belägenhet, om han är oskyldig.
— Nå ja, vi ska’ med det samma se efter, om han är hemma,
och om vi kunna ötverbevisa honom om detta dåd.
Bägge två begåfvo sig i väg, och torparen försjönk åter i ett
vanmaktsliknande svaghetstillstånd, ty han hade lidit en tämligen stor
blodförlust, och såren voro, om också icke precis lifsfarliga, så
likväl af högst smärtsam natur.
Thora kände behof af att lämna sina tårar fritt lopp. Tyst
smög hon sig in i sin lilla kammare.
— Ack, hur lyckligt är icke barnet! suckade hon. Det sofver
så lugnt och vet ingenting om allt det, som nästan kommer mitt
hjärta att brista.
Med dessa ord närmade hon sig vaggan, i hvilken hon
bäddat ned det sofvande barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
