Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
han trädde hennes värdighet för när och inlade deri
något, som ej hörde dit? Den sorn läst noterna till
åtskilliga stycken i Törnrosens bok, vet utan tvifvel,
att denne skald ej diktade omedvetet, och att lärdom
ej heller brast honom. När han förolämpade konsten,
genom att antingen föra henne utom sina gränser eller
något fremmande inom hennes område, skedde detta med
en bestämd plan.
Deri förra af dessa missriktningar hade utan tvifvel
sin grund i den ofvan antydda uppfattningen af
det sköna och konsten, hvilken skarpt betonas af
den samvetsgranne och skarpsinnige kritiker, som
gifvit Almqvist namn af »svenska vitterhetens enda
egentlige romantiker». Så tecknar B. E. Malmström
träffande den nyromantiska skolans falska idealism:
hon «abstraherade från allt innehåll och satte i dess
ställe den konstnärliga virtuositeten, fantasiens
godtyckliga lek, och med det föregifna snillets
ironiska missaktning för sedlighetens rätt mätte
(hon) alltings värde efter estetisk måttstock» (L i
t. hist. stud. s. 307). Af denna falska teori voro de
rena konseqvenser, alla dessa Almqvists ut-sväfnirigar
i en torn inbillnings luftrymd. Det var derför i dessa
han ville synas vara originellare, än harr verkligen
var, och om hans snille ej der alldeles förnekade sig,
uppenbarade det sig i dem endast beslöjadt.
Almqvists tendensromaner åter hade med dessa falska
romantiska konståsigter intet att skaffa. Teoretiskt
ogillade han sådana, och på ett ställe yttrar han: «Så
kallade tendensromaner och afsigts-noveller hafva allt
sedan brytningen i litteraturen alstrats i stor mängd,
särdeles i Tyskland, der de, med Tiecks och S te ff
en s’ scdnare arbeten i spetsen, i och med Mundt,
Gutzkow, Kiihne, Willkom o. fl. börjat utgöra en egen
gren. I Frankrike hafva ock Eugene Sue, Jules J a n
in * George Sand, och hundrade andra, i sina flesta
arbeten diktat för tendensens skull. Så olika nu
t. ex. en Tiecks och en Dudevants afsigter än må vara,
så äro dock konstprodukterne lika deruti, att vara
till för en afsigts skull. Men sådana produkter äro,
såsom skön konst betraktade, förkastliga. Emellertid
visar sig hela denna fråga vara af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
