Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dern dramaturg i ordets egentliga mening. Han
saknade nästan alla sympatier för de sammansatta
förhållandena i ett utveckladt samhällsskick, på
hvilka det nyare dramat med sina skarpa konflikter och
utbildade dialektik är grundadt. Samma Rousseauska
uaturideal, som gick igen hos Schiller och gjorde
hans dramatiska hjeltar (t. ex. Karl Moor, Ferdinand,
Pösa) till sjelfbekännelser af skalden, i hvilka
han uttalar sina protester mot det moderna samhället
och sin längtan efter ett idylliskt verldstillstånd,
uppenbarade sig äfven i Nyromantikernas natursymbolik
och gaf sig hos Almqvist luft, ej blott praktiskt
i stiftandet af det beryktade Manhemsförbundet,
utan ock både direkt och indirekt i hans
skrifter. Flertalet af hans dramer hvila på mytens
eller sagans enkla grund och ämnet förmår derför
ej att uppbära den dramatiska rustningen. De förr
nämnda styckena, Isidoros och Marjam, äro, liksom
Svangrottan på Ipsara och andra, blott dramatiska
idyller. Äfven inom den berättande dikten lyckades
Almqvist bäst i skildring af natur och riaturlif:
styckena ur Sviavigamal; Kapellet; Skällnora qvarn;
Grimstahamns nybygge m. fl. kunna tjena såsom bevis
härför. Hans större romaner åter, som hemta sitt
stoff från de förhandenvarande samhällsförhållandena,
förlora karakteren af omedelbarhet, blifva afsigtliga
och konstlade. Almqvists rena lyrik åter visade en
stark slägtskap med de tyska romantikernas mystik:
på detta fält har han mot ett verkligen vackert
stycke skrifvit minst tio dunkla eller nästan ända
till vildhet fantastiska.
Almqvists stil har i allmänhet äfven af hans
motståndare fått ett utmärkt erkännande, och
sällan har väl eri författare förstått att som
han lämpa stilen efter ämnet. För det triviala
och det fantastiska, för det naivt oskuldsfulla
och det «förskräckliga» finner skalden de mest
passande uttryck. Och ej nog dermed: han låter hvarje
uppträdande person yttra sig på det för hans karakter
lämpligaste språk, hvarigenom hans dialoger blifva
mönster af förträfflighet. Ännu utmärktare är måhända
hans brefstil, hvarpå man har exempel ej blott i
Aramintha May och första boken i Amalia Hillner,
utan ock i de mästerliga brefprof, som förekomma i
hans Svenska språklära. Der åter hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
