Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Karl den Elfte. Dramatisk dikt af Th. Hagberg. - Kong Jamerik. Dram. digt. Af D. K-ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ännu mer mana den kärleksfulla drottningen att
falla milda förböner hos den i sin reduktionsifver
stundom något hårdhjärtade konungen, hvilket kan
hafva till följd en stegrad disharmoni mellan
de båda makarna. Men det ledsamma är, att hela
denna tillställning efter den andra aktens första
uppträde är alldeles öfverflödig oeh således
för åskådaren tröttande. Uppträdet hos konungen
(III. 1), hvari anekdoten om stångjernet spelar
en löjlig roll, är äfven utan all effekt och
betydelse för den följande handlingen. Det enda,
som i denna scen är vardt någon uppmärksamhet, är
uttrycket af enkedrottningens lumpna ärelystnad. Här
göres verkligen ett inslag i handlingens väf. Men
intrycket af ett fullkomligt episkt stilleben kan
i alla fall icke dermed förtagas. Närmast härpå
följer det besynnerliga uppträdet hos den gamle de
la Gardie (III. 2), der denne hånas och förföljes af
allehanda slags folk, som snart sagdt i konungens
namn godtyckligt sköfla hans bo; ett uppträde, som
icke heller för hufvud-handlingen framåt, men som i
stället kastar en alldeles falsk belysning öfver de
rådande förhållandena, emedan de la Gardie framställes
mera såsom oskyldigt lidande än såsom rättvist trät"
fad af Guds dom, och Karl helt naturligt får utseende
af att vara mera en näfrättens kunglige beskyddare
än fäderneslandets karaktersfaste räddare.
I fjerde akten uppfriskas man deremot af ett verkligt
dramatiskt lif, ehuru det sceniska bullret från förra
akten här tystnat. Utvecklingen föres här framåt till
en kritisk vändpunkt. Aktens första uppträde hos
Ulrika Eleonora är så betecknande för den innersta
andemeningen i detta familjedrama, att det förtjenar
allt erkännande. Dramats tre hufvudfigurer, Karl,
Ulrika och Hedvig Eleonora, hvilka egentligen
borde stå i harmoni med hvarandra, hafva skiljts
från hvarandra och kommit i disharmoni dels genom
olikartade lynnen och lifsuppgifter och dels genom
den gamla Hedvig Eleonoras afvoghet mot Ulrika och
hennes okufliga lust att tränga sig mellan «barken
och veden». Disharmonien, hvilken i andra akten redan
antyddes och just utgjorde det dramatiska uppslaget,
framträder här ohöljd. Förvecklingen har kommit så
långt, att ett stillastående nu mer är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
