Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
lära känna hennes fullkomlighet, och ett esthetiskt,
det att framställa samma natur såsom ett föremål
för hans egen och andras beundran. Någon anledning
att söka ett högre än naturen finnes icke till för
honom. Att presten icke kan dela hans naturförtjusning
gör honom förargelse, och tdennes häftighet mot det
onda är honom en galenskap. Deremot kan han finna sig
vid filosofens försök att leda honom till insigt i en
högre verklighet än naturens. I filosofens argumenter
finner han något att tänka på. Filosofen sjelf är
af alla fyra den ende, som står temligen nära att
icke vara något annat än en åsigt. Men äfven detta
har skäl för sig. Deri ensidiga riktningen på de
mera omfattande abstrakta undersökningarne är ock
en mensk-lig sinnesriktning, och filosofen är, han
likasom hans kamrater, en ung man, som ännu icke
vuxit ifrån sin riktnings ensidighet, men å andra
sidan icke heller hårdnat i denna. Personligheten
är dock för honom icke blott ett begrepp, som han
vill sjelf fatta och för andra utreda, utan ock ett
lefvande föremål för hans känsla. Han har sinne
för det ädla hos presten och öga för mystikerns
innersta. Mystikern är den omedelbara känslans
man. Han deltager med iiaturpantheisten i dennes
naturförtjusning, men kan icke finna sig vid hans
något trotsiga förakt för det högre. Han kan icke
vara ett tyst vittne till yttringarna af prestens
bokstafstro och något blinda ifver. Yid filosofens
och naturparitheistens samtal om naturen såsom all
verklighet betraktad slipper han likasom presten
att vara med. Por dem hade en sådan undersökning
intet intresse. Det fjerde samtalet, från hvilket
presten äfven är borta, följer deremot mystikern
tyst och uppmärksamt. Vid dess slut har också han
ett ord att säga, då han finner filosofen närma sig
till läran om verldens uppkomst genom ett affall,
som icke skett i tiden. I prestens åsigt om naturens
förbannelse är det ett drag, som vi företrädesvis
finna anmärkningsvärdt. Den ur l:sta Mose bok hemtade
text, som gifvit anledning till benämningen naturens
förbannelse, visar i sitt sammanhang med efterföljande
verser, att den förändring, som naturen genom sin
förbannelse skulle undergå, väsendtligen rörde hennes
förhållande till men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
