Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
son. Förgäfves sökte man dock från den
nicenskt-konstantino-politanska dogmens synpunkt
komma till ett tillfredsställande svar på denna
fråga. Utgick man från den förvända uppfattningen af
förhållandet mellan det gudomliga och det menskliga
hos Jesus såsom varande ett förhållande mellan
tvenne olika naturer, så hade man blott att välja
mellan de båda alterna-tiverna, att antingen antaga
en verklig enhet mellan dessa naturer, men att då
låta den menskliga liksom uppgå i föreningen med den
gudomliga, eller ock qvarhålla den menskliga naturens
fulla verklighet, men då fatta hennes enhet med den
gudomliga mera såsom en yttre förening. I dessa båda
motsatta riktningar åtskiljde sig äfven de tvenne
stora skolor, som under det femte århundradet stodo
gentemot hvarandra inom den grekiska kyrkan, den
alexandrinska och deri antiochenska skolan. Sålunda
utbröto kort efter biläggandet af den genom
arianis-men föranledda striden nya tvistigheter
af ännu anstötligare art, den nestorianska och
den eutychianska; öfver den förra afkunnades den
officiella domen på det tredje allmänna kyrkomötet
i Ephe-sus år 431; öfver den senare på det tjerde
kyrkomötet i Chal-cedon år 451 e. K. På det sistnämnda
kyrkomötet fick äfven den rättrogna läran om Jesu
person omsider sitt definitiva uttryck. Den lydde
numera sålunda: Jesus Kristus, fullkomlig Gud och
fullkomlig menniska, till sin gudom af lika väsende
med fadren, till sin mensklighet af lika väsende
med oss, till sin gudom af evighet född af fadren,
såsom menniska född af jungfru Maria, är en person
i två naturer, hvilka med hvarandra äro förenade
oupplösligt och oskiljaktigt, utan sammanblandning och
utan förvandling. Genom dessa lärobestämmelser i fråga
om Jesu person hoppades man nu hafva återställt lugnet
inom kyrkan. Så var emellertid ingalunda förhållandet;
fastmera tycktes splitet nu först vilja taga öfverhand
under de långvariga monofysitiska stridigheterna,
från hvilka tvistefrågan, huruvida man hos Jesus
hade att tänka sig en vilja, eller två, var en
utgrening. Lugnet återvände endast derigenom,
att slutligen en stor del af den österländska
kristenheten, som ej kunde förlika sig med den
chalcedonska dogmen om en tvåfald af na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
