Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Carl XII:s minne: Carl XII vid Alt-Ranstadt, tidsbild af B. v. Beskow. Af R. M. Bowallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
vore afskurne och större delen af blodet utur ådrorna
förrunnet. Men knotet och missnöjet riktades dock
ej mot konungen utan mot Rådet och härledde sig
af den allmänna förtviflan, den allmänna tron att
konungen ej mera funnes till. Också förändrades
ställningen såsom genom ett trollslag vid konungens
återkomst till riket. Hade de dystra målningarne
af det utblottade tillståndet varit fullt enliga
med verkligheten, så hade hvarje ansträgning
numera varit fåfäng. Erfarenheten lade i dagen,
att nöd väl ej saknades, men att deri var mindre
än den blifvit uppgifven. Så stor var emellertid
inflytelsen af konungens personlighet, att folket
villigt underkastade sig de största uppoffringar,
och i ett land, der den manliga befolkningen nyss
sades vara hardt nära utdöd, bragte konungen inom kort
under fanorna en fulltalig krigshär, manstarkare till
och med än den, med hvilken han gått ut att möta sina
fiender vid början af det stora kriget. Oaktadt alla
sina lidanden under så många krigsår, oaktadt den
fattigdom, som krig och missväxtår och mångfaldiga
motgångar ej kunnat undgå att åstadkomma, var Sverige
ännu en magt och en fruktad makt, så länge Karl XII
lefde. Så herrskade han genom sin själsstorhet och
sedliga kraft i sina undersåters hjertan ända till
sista slutet af sitt hjeltelif.
Men när kulan vid Fredrikshall fällde hjelten
till jorden, blef förhållandet förändradt. Nu var
förtrollningen bruten, och ingen ting kan starkare
vittna om Karl XILs personliga betydelse än den
sorgliga förödelse, som blef den omedelbara följden
af hans bortgång. Det tidskifte som inträdde vid Karl
XILs död måste, i följd af omständigheternas tvång,
i afseende på hans minne snarare blifva fiendtligt
än gynsamt. Han hade varit en representant af
det oinskränkta enväldet; detta, i sig sjelft en
ytterlighet, hade under krigstidernas hårda pröfningar
låtit känna sig såsom ytterst tryckande; det slog
derföre nu öfver i en motsatt ytterlighet, hvarigenom
hände att det utdömda statsskickets målsman fick
umgälla många af statsskickets fel. Sålunda må det
icke förundra någon, att Karl den tolftes minne under
denna tid skulle så småningom blekna. Det krigiska
modet frånkände man honom icke, men man erkände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
