Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
ansedda som en lifssak för den svenska kyrkan
och hennes anspråk erkändes tillfullo af hela
folket, som ju i dessa strider betraktat kyrkans
sak som sin egen. Hela den följande tiden visar,
huru de religiösa och de politiska intressena kommo
tillsamman och förenade sig i den fasta grundsatsen,
att Sveriges lycka och välfärd berodde på enighet i
religionen. Och annorlunda kunde det ju icke vara
i en tid, då den religiösa frågan var hufvudsak
inom hela den Europeiska politiken, då striden
mellan protestantism och katholicism var detsamma
sorn striden mellan politisk frihet och politiskt
förtryck, då serskildt i Sverge sjelfva den nya
konungaättens legitimitet väsendtligen grundade sig
på dess lutherska trosbekännelse, och då slutligen
Sveriges hela politik koncentrerade sig i striden
mot katholicismen. Jesuiternas propaganda och
Calvinisterna voro i förstone den värsta skräckbilden
för Sveriges styresmän, och föreställningen örn de
faror som derifrån kunde hota verkade till en allt
fastare och fastare sammanslutning mellan kyrka och
stat. Och när så segrarnas och triumphernas tid var
kommen, då var redan denna förening en hederssak för
den protestantiska frihetens förkämpar. Detta Sverige,
som prisades såsom protestantismens hufvudland
och som grundat sin storhet på dess försvar, skulle
hafva förrådt sig sjelft och sin ära, om det inom sig
lemnat rum för makter, som det utom sig med svärdet
bekämpat. Hvad skulle väl Tysklands protestanter
säga, om den rena trons fiender kunde lyckönska sig
till framgångar i Sverige; huru skulle det se ut,
örn de tyske theologerna funne brist på renlärighet
i Sverige? Så talade oaflåtligen kyrkans man och
dessa skäl synas för alla hafva haft en märkelig
vigt. Statsmännen kände också detta fullt lika väl
som theologerna: sjelfva Axel Oxenstjerna, som eljest
hyllade frihetens principer på områden der de måste
hafva förefallit hans samtid såsom paradoxer, gick
i fråga om religionstvång ända till inqvisitoriska
principer; politisk frihet var med ett ord för honom
och hans medbröder nära nog ett korrelat till luthersk
statskyrklighet. Ja man är ej ens fullt berättigad
att kalla denna stränga statskyrklighet för religiös
despotism; åtminstone kändes den knappast såsom sådan
af Svenska folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
