Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
tens öfverhufvud erhållit betydande höghetsrättigheter
och i det hela taget synas dessa under det 17:de
århundradet mera ökas än förminskas. I åtskilliga
punkter medgaf visserligen Gustaf Adolf en eftergift
af den maktutvidgning som Karl IX:de försökt,
men de väsentligaste rättigheterna stodo dock qvar
och fulländade sig till envälde vid århundradets
slut. Frågan om den högsta dornsrätten öfver kyrkan,
som under så lång tid väckt split mellan andlige och
verldslige, fick, som sagdt, genom 1687 års förordning
sin afgörande lösning. Frågan om presternbetenas
tillsättning, som också lagt förbittring mellan kyrka
och stat, mellan prester och adel, mellan biskopar
och församlingar, blef också af Karl XI afgjord i en
riktning, som angifves deraf, att han i praxis föga
gjorde skil-nad mellan konungsgäll och konsistoriella
gäll. Makten att anordna om stiftsindelningen och
att sammankalla kyrkomöten var genom bruket stadgad
i regeringens hand åtminstone från 1600-talets
begynnelse och bibehölls fortfarande. Makten att
besörja om de högsta kyrkoembetena utöfvades länge
af regeringen med en viss hänsyn till presterskapets
egna Önskningar, men Karl XI gjorde den genom lag
till fullkomligt kunglig enväldighet. Makten att
utfärda lagar och förordningar för kyrkan stiger
också under århundradet och Karl d. XI gör den till
en obegränsad. Dess fortgående utvidgning beror just
på det allt klarare begreppet om statens och kyrkans
solidaritet, ett begrepp, som finner sitt uttryck
t. ex. i Gustaf Adolfs något förtrytsamma yttrande
«vi veta icke någon kyrkoordning som med kunglig
autoritet utgången är, utan den de sig uppå beropa,
den hafva de sjelfva sammansatt och af trycket låtit
utgå «; som verkar till de oupphörliga försöken
från regeringens sida att i dylika ärender taga
intiativet, och som slutligen utan hinder tränger
fram, när Karl XI, utan att rätta sig efter hvarken
presterskap eller ständer, afslutar allt kif och
af sin kungliga maktfullkomlighet utfärdar en
helt ny kyrkoordning. Det enda hindret för denna
makts fulla och obegränsade utöfning under den
föregående tiden hade just legat i den betydenhet
kyrkans presterskap hade egt såsom ett stånd vid
riksdagarne Svensk Liter.-Tiikskiif’. H. IV. 1867.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
