Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Poesi. Beppo: Wallmoknoppar; R. v. Kræmer: Dikter; O. B. C.: Dikter och Berättelser. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
dikter röra sig kring de mest utsjurigna ämnen, utan
att förf. bemödat sig om eller lyckats att afvinna dem
någon ny sida, nöjande sig i de flesta fall med ett
magert uppkok på bekanta poetiska fraser samt utan
att visa den ringaste aning om, att en verklighet,
ett lif, något personligen upplefvadt och kändt
ligger bakom de tomma orden. Blott i tvenne stycken
framskymtar en svag påminnelse om något sådant,
nemligen i »Ett minne» samt »På Nybroviken», i
hvilka verkligen en lefvande bild tycks ha gjort
ett någorlunda lifligt intryck och sökt sig ett
motsvarande uttryck i »lyrans» toner. För resten
finner man knappt ens ett skenlif i sången, hvilken
bland annat försett sig på samt derför idislar en
bild, lånad från vår romantiska skola, en bild, som,
då den beröfvas den symboliskt allegoriska botten,
ur hvilken den framsprungit, genom sin naturvidrighet
och sliskighet blir högst plågsam, nemligen bilden
om rosens och fjärilns kärlek till hvarandra. Se
här bevis! Sid. 9 talas om fjäriln vid rosens barm;
sidd. 15-17 får man en lång historia om Rosa och
Papilio, hvilken senare är nog oartig att jemte sin
Eosa kurtisera «en liten täck Pensée«; sid. 18 är
det åter en ros, kringsvärmad af en fjäril, hvilken
ej har annat att bjuda på än »sin enkla sårig» (!);
sid. 27 finner man »min ros» utsatt för mången fjäril;
sid. 31 en fjäril, som ej finner Eosa blid mot sig;
sidd. 41-42 en hel kärleksdikt från Papilio till
Eosa; sid. 66 rosens och fjärilns förhållande,
framstäldt som föredöme för »en sörjande tärna»;
samt slutligen sid. 90 en ros, som förälskat sig
i en fjäril med blåa och gula vingar, ett slags
löjtnant till väders, hvars jordiska förebilder
förf. tyckes efter den gamla poetiska slentrianen
egna sitt allra djupaste förakt. Detta delar dock
äfven en annan art af den poetiska verldens Pärlas,
nemligen guvernanten och framför allt »Blå-strumpan»,
hvilken senare förf. egnar en straffdikt, deri han
dock icke utan fog kunde spegla sig sjelf för att
som Narcis-sus återfinna sin egen bild. Man hade
möjligen då äfven kunnat hoppas samma praktiska
resultat, som han sjelf antyder för »blåstrumpan»
i slutet af sitt stycke, nemligen att hans dikters
tryckning inskränkt sig till - drömmen. - Äro vi för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
