Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norsk Literatur: J. S. Welhaven: Samlede Skrifter; Ved Lövfaldstid; H. Ibsen: Peer Gynt. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Det är i en annan mening, man med skäl kan förebrå
Ibsen, att hans nyaste dikt icke förtjenar namn
af dramatisk i samma grad som hans föregående
arbeten. Man saknar der ej blott handlingens
enhet, hvilket är naturligt inom en ram af en sådan
omfattning som ett helt menniskolif, utan, hvad värre
är, man saknar der äfven k ar akter en s enhet. Den
Peer Gynt, som man lär känna hufvudsakligen i den
första och till en del äfven i den andra och tredje
akten såsom en högtsträfvaride yngling, hvars fantasi
far i väg med honörn, så att han pådiktar sig sjelf
alla de sagor och historier, han hört i sin barndom,
och hvars otålighet att vinna sina syften ofta bringar
honom att lägga i dagen en barnslig onclsinthet, som
skrämmer hans omgifning, förvandlas med ett slag i
den fjerde akten till en sjelfvisk narr, som med all
rätt efter sina vansinniga äfventyr och sträfvanden
utnämnes till kejsare af galningarne på »Daarekisten»
i Kairo. Ar han i den första akten, hvilken i sin
helhet bildar en förträffligt liflig tafla, ännu en
lefvande person med kött och blod, så blir han i den
fjerde en fullständig abstraktion, en torr tanke,
som är formulerad i uttrycket att »vöere sig selv»,
men som genom öfverdrift eller snarare genom mystiskt
inflytande af trollen i Dovregubbens hof, der Peer
Gynt i andra akten uppträder såsom pretendent till
egenskapen af troll, »med Hale», får det farliga
tillägget att »vaere sig sel v no k», hvilket,
hvad lifsåsigten angår, är den »Hale», som skiljer
trollet från människan. Genom denna bisarra vändning
är Ibsen åter inne på en väg, hvilken han beträdt
med »Kjperlighedens Komedie» och »Brand», nemligen
att slå sin hjelte till riddare för en abstrakt
sats, hvilken denne såsom sitt pathos fullföljer med
norsk karaktersfasthet och går under, såvida han ej,
såsom Peer Gynt underbarligen räddas genom ett slags
»satisfactio vicaria» af samma art ungefär, som man
redan en gång förr lärt känna i Paludan-M ullers
»Adam Homo». Peer Gynt är för öfrigt raka motsatsen
till Brand: var den senare den poetiskt uppfattade
och återgifna bilden af Kierkegaards »Enten-eller»,
der den abstrakta spetsfundigheten, när den skall
planteras om på lifvets praktiska område, genom sin
ensidighet störtar sin förkunnare, så är deremot Peer
Gynt i hvarje stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
