Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Unges Forbund. Lystspil i fem akter af Henrik Ibsen. Af Carl af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 ^SKÖNLITERATUR.
förtjenstfullt skildrad; men man kan dock svårligen
annat än ställa den slipade ränkmakaren, den
intrigerande »hedersmannen» i en viss paritet med
hans motståndare, hvarigenom täflan ytterligare
förmörkas. Q-vinnofigurerna äro, utom den skizzerade
Selma, af ingen betydenhet.
Vi hafva redan talat om Daniel Hejre; han är den mest
anslående af alla personerna i »lustspelet». Han är
ock den ende, som, när man riktigt slutat stycket,
fullt lifligt bibehåller sig i minnet; läsaren
identifierar sig liksom med den gamle skämtaren
och börjar att, ruinerad på alla förväntningar
om en skymt af solljus, le åt allt def förvända
han fått skåda. Men detta leende är bittert, och,
liksom Daniel Hej re grinar åt Monsens champagne,
så tycka äfven vi, att hvad Ibsen bjudit oss, har en
allt annat än ädel eftersmak.
Och upplösningen! Det är redan sagdt, att kammarherr
Brattsbergs beteende efter vexelns mottagande står i
föga sammanhang med hans föregående uppträdande. Lika
oväntadt är det att nu finna Aslaksen som hans gäst
och honom sjelf med så mycken bestämdhet yttra
sin afsigt att deltaga i den förut så föraktade
handelsrörelsen. Fjeldbos tillkännagifvande af sin
fÖr-lofning har också någonting stötande; den annars
så betänksamme mannen tyckes här öfverspringa de bruk,
som aktningen vanligen bjuder och dem han sjelf säkert
i allmänhet iner än de fleste vetat att iakttaga.
Vi hafva sökt att någorlunda utförligt genomgå Ibsens
sista arbete. En fråga, som ovilkorligen påtränger
sig, är »huru är det möjligt, att, om sådana fel och
sällsamheter i detta stycke äro hopade, om personer i
allmänhet äro så ointressanta, - dock De Unges förbund
nödvändigt fängslar oss vid läsningen, nödvändigt gör
intryck af att dock vara något annat än det vanliga
och alldagliga, som öfver allt erbjuder sig». Svaret
synes oss blifva tvåfaldigt.
Först och främst är anordningen af händelserna ofta
förträfflig, dialogen gnistrande, det rent sceniska
ypperligt tillgodosedt, effekterna så slående, att
stycket härigenom måste, som man säger, taga sig väl
ut. Man må här blott påminna om andra akten i dess
helhet och särskildt dess sista scen, då gästen,
öfverlistad af Lundestad och Daniel Hejre, håller
sitt tal till kammarherr Bratts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
