Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stoiska filosofien. — Seneca som person och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 8 —
som vindens sus, bladets fall och blomstrets förvissning. Och
det är allenast människans ofullkomliga kännedom om
naturen och livet, som inger henne rädsla för döden.
Filosofien har bland annat den stora uppgiften att borttaga från
döden dess udd. Döden är för människan i själva verket
en lycka och en väg till nya förnimmelsevärldar. Den vise
motser följaktligen döden alltid med lugn, stundom med
glädje. Förhållanden kunna finnas i denna jordiska tillvaro,
som göra livet i jämmerdalen outhärdligt. Den vise vet då,
att dödens portar alltid stå honom öppna, och han upplåter
dem utan bävan, avklädande sig stoftets tyngande bojor.
Detta är stoikismens bekanta, mycket klandrade lära om
självmordets berättigande. Vi veta också, att ganska många av
stoi-kismen påverkade män i antiken begått självmord. Plinius den
yngre berättar t. ex. i ett av sina brev1, huru diktaren Silius
Italicus, som led av en smärtsam obotlig sjukdom, i sitt
75:te levnadsår berövade sig livet genom att vägra mottaga
föda. Andra stoiker gillade dock icke ett sådant självmord,
utan lärde, att det var människans plikt att så att säga
stanna kvar på sin post, till dess hon finge sin avlösning,
d. v. s. till dess den naturliga döden inträffade. Den, som
drabbats av ett lidande, borde uthärda det, som en av
försynen sänd prövning, vars ändamål han kanske ej insåge,
men som dock helt visst vore ett förnuftigt sådant och ett
som lände till hans bästa.
Det är tydligt, vilka näraliggande anknytningspunkter
denna etik har med kristendomen, och vissa av de paulinska
breven äro till den grad genomandade av stoiska tankar,
att man velat konstruera fram ett sammanhang mellan Paulus
och hans tids stoiker, särskilt just Seneca, som ju var hans
samtida. Vi återkomma senare till denna fråga.
Ett storartat vittnesbörd om den stoiska filosofiens
omfattande dragningskraft på ädla sinnen, alldeles oberoende
av den yttre ställningens olikhet, är det faktum att av de båda
sista märkesmännen i antiken för denna höga vishetslära var den
ene en slav (som visserligen av aktning för hans inneboende
själsgåvor blev frigiven av sin herre), Epiktetos (omkr. 100 e.
1 Se J. Bergman, Plinius den yngre (Klassiska biblioteket n:o 2),
Stockholm, Alb. Bonnier 1904. I denna bok återgives detta jämte flera
andra brev av Plinius i svensk tolkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
