Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om det var livets mening att vara ett arbetsdjur.
Jag visste att det inte fanns en häst i’ Oakland som
arbetade så många timmar som jag. Om detta var
att leva, då var livet någonting alldeles outhärdligt.
Jag tänkte på min båt som låg overksam nere i
hamnen, på vinden som varje dag blåste över viken,
soluppgångarna och solnedgångarna som jag aldrig fick
se; den saltbemängda luften som jag aldrig fick känna i
mina näsborrar, svedan av saltvattnet i min hud,
när jag dök över bord. Jag tänkte på all den skönhet
och all den njutning för sinnena ute i världen som
förvägrades mig. Det fanns bara en utväg att fly
undan mitt dödande släp — jag måste ut på sjön igen.
Där måste jag förtjäna mitt bröd. Och sjövägen ledde
oundvikligt till John Finkelman, det visste jag, men
jag var modig nog att i alla fall inte stanna kvar i
mitt djuriska liv vid maskinen.
Jag ville vara där äventyrets vindar blåste. Och
äventyrsvindarna blåste kring sluparna, som
tjuv-fiskade ostron i San Franciscobukten, från de
plundrade ostronbankarna och slagsmålen nattetid på skär
och strand till. landstigningen om morgonen vid
bryggorna, dit månglare och krogvärdar kommo ned för
att göra uppköp. Varenda plundring av en
ostronbädd var ett brott som straffades med fängelse. Men
vad gjorde det? Fångarna hade kortare
arbetsdagar än jag vid min maskin. Och det var någonting
mycket mer romantiskt i att vara tjuvfiskare eller
fånge än att vara maskinslav. Och bakom
alltsammans viskade och lockade äventyret den käcke
femtonåringen.
Jag talade vid Jennie, min gamla sköterska, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
