Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut mig få förklara hur jag resonerade i min oskuld.
För det första var jag mycket stolt över att vara i
sällskap med den store Nelson. Olyckligtvis för min
mage och mina slemhinnor hade Nelson en stark
fallenhet för att bjuda på öl. Jag hade ingenting annat
emot det än att jag tyckte att det smakade illa. Men
det var inte något skäl varför jag skulle avstå från
äran att vara i hans sällskap. Han hade bjudit mig
med sig just för att dricka öl, och då fick jag inte
tänka på tycke och smak.
Vi fortsatte alltså att prata och dricka öl, som
Nelson beställde och betalade. Nu förstår jag att Nelson
var nyfiken. Han ville se vad jag var för slags kamrat.
Han ville se hur många gånger jag tänkte låta honom
bjuda utan att bjuda igen.
När vi druckit ett halvt dussin glas, tyckte jag att
jag hade fått nog — jag hade ju föresatt mig att inte
överlasta mig. Jag sade Nelson, att jag måste gå
ombord på Raketen, som låg bara ett litet stycke från
krogen.
Jag sade alltså farväl till Nelson och gick min väg.
Men John Finkelman följde mig tack vare mina sex
glas. Det ringde i min hjärna, och jag kände mig
stursk över min karlaktighet. Som en verklig
ostronpirat skulle jag gå ombord på min egen båt efter att
på »Sista Resursen» ha druckit med Nelson, den
störste tjuvfiskaren av oss alla. Jag hade ännu kvar i
min hjärna visionen av oss båda, som vi stodo där vid
krogdisken och pimplade öl. Och jag tyckte det var
märkvärdigt att människor kunde finna nöje i att
kasta bort pengar på öl åt en sådan som mig, som inte
ville ha det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
