- Project Runeberg -  John Finkelman /
95

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag hade aldrig haft någon verklig barndom eller
ungdom och nu i min brådmogna mandom var jag
mycket hård och bedrövligt klok. Fastän jag aldrig
känt en flickas kärlek, hade jag krälat genom sådana
djup att jag var fullkomligt övertygad om att jag
kände allt vad liv och kärlek heter till sista ordet.
Och det var inte någon vacker kunskap. Utan att
vara pessimist var jag dock på det klara med att livet
var en mycket tarvlig och alldaglig affär.

Som ni ser höll John Finkelman på att förslöa mig.
Min hjärna arbetade inte mer så starkt, min
vetgirighet höll på att överge mig. Vad angick mig egentligen
vad som låg på andra sidan av världen? Männen och
kvinnorna där voro antagligen lika de män och kvinnor
jag kände; man gifte sig, man gjorde affärer, och
naturligtvis drack man också. Men det var alldeles för
lång väg till andra ändan av världen för att få ett
ordentligt glas. Jag behövde ju bara gå till nästa hörn
för att få allt vad jag ville ha hos Joe Vigy, och John
Heinhold var fortfarande värd på »Sista Resursen».
Och så fanns det krogar i alla hörn och mellan hörnen
också.

Viskningarna från det okända livet blevo allt
otydligare, ju mera min kropp och själ blevo så att säga
utlakade. Min gamla oro var inte längre så stark.
Jag kunde lika gärna ruttna och dö här i Oakland
som någon annanstans. Och hade saken bara
berott på John Finkelman, skulle jag verkligen ganska
snart ha både ruttnat och dött, med den fart han drog
i väg med mig. Jag fick lära mig vad det vill säga
att inte ha någon aptit, hur det känns att stiga upp
darrande om morgonen, med en mage som suger, med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free