Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig, under det jag med flit andades djupa tag. Hela
min viljekraft var koncentrerad på att andas, supa in
luft i lugnorna så mycket som möjligt på möjligast
korta tid. Det gällde detta eller döden, jag var
simmare och dykare, så att jag visste det. Och under
outhärdliga kvävningsanfall höll jag mig kvar mot
vind och flygande, brännande gnistor och andades
för livet.
Allt det andra har jag ingen aning om. Nästa
afton kom jag till mig i ett logihus nere vid hamnen.
Jag var ensam. Ingen doktor hade blivit tillkallad,
fastän jag mycket väl kunnat ligga där och dö. Men
Nelson och de andra trodde att jag bara sov ruset av
mig och läto mig ligga i mitt letargiska tillstånd i
sjutton timmar. Vilken läkare som helst vet att en
människa lätt dör av slag efter att ha druckit en flaska
whisky — man läser någon gång om att sådant skett
på grund av ett vad. Men det visste jag inte då,
och jag hade endast min märkliga fysik att tacka för
min räddning. Den hade ännu en gång triumferat
över John Finkelman, och jag hade fått en lärdom
som kom mig att sedan under många år dricka med
mera förstånd.
Ja detta är tjugu år sedan, och ännu lever jag.
Jag har sett mycket, gjort mycket, upplevat mycket
under den mellanliggande tiden. Och jag ryser ännu
när jag tänker på hur »nära ögat» det var den gången,
hur nära jag var att gå miste om det femtedels
århundrade som blivit mitt. Och det var sannerligen
inte John Finkelmans fel att han inte fick mig den där
kvällen, då jag var fackelbärare i Hancocks brandkår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
