- Project Runeberg -  John Finkelman /
142

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gen, måste jag stapla upp nattkolet mot väggen i
pannrummet. Detta var ganska trångt, så att jag
måste göra allt högre och högre travar och stötta
med grova plankor. Mot toppen måste jag arbeta
dubbelt med kolet, ty där var jag tvungen att kasta
upp det med en skyffel.

Jag dröp av svett, men jag gick på, fast jag kände
hur krafterna togo slut. Klockan tio på morgonen
hade jag förbrukat så mycket av min kroppsliga energi
att jag kände mig hungrig och tog en stor
dubbelsmörgås ur min frukostkorg. Jag slukade den
stående, nedsvärtad av kolstybb och med knäna darrande
under mig. När klockan var elva hade jag gjort slut
på korgens hela innehåll. Med vad gjorde detl Jag
förstod att det skulle sätta mig i stånd att arbeta också
under middagstimmen. Och jag arbetade hela
eftermiddagen. Det blev mörkt, jag arbetade vid
elektriskt ljus. Dageldar en gick och natteldar en tog hans
post — jag knogade på.

När klockan blev halv nio hade jag slutat, tvättade
mig och ömsade kläder och släpade mig vacklande
och uthungrad till spårvagnen. Jag hade tre mil
hem, och jag hade fått en fribiljett med tillsägelse att
jag fick sitta så länge ingen betalande passagerare
behövde en plats. Jag sjönk ned i yttersta hörnet på
ett säte och bad till Gud att jag skulle få behålla det.
Men vagnen fylldes så småningom. En kvinna kom
in och det fanns ingen plats åt henne. Jag ville resa
mig upp, men till min häpnad kunde jag inte. När
den kyliga vinden började blåsa omkring mig, hade
min kropp alldeles styvnat till. Det tog mig hela
återstoden av vägen att komma på fötter igen, och när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free