- Project Runeberg -  John Finkelman /
144

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

efter tretton timmars arbete var, att dageldaren band
om mina handlovar med breda läderremmar. De
drogos till så tätt, att de sutto som plåster och
hindrade inflammation i de försträckta musklerna.

Och på detta sätt fortfor jag att lärå mig bli
elektriker. Kväll efter kväll linkade jag hem, föll i sömn
innan jag ätit min kvällsmat, hjälptes i säng och
kläddes av. Morgon efter morgon linkade jag hemifrån
till mitt arbete med allt stadigare och stadigare lunch
i min korg.

Jag läste inte längre någonting, jag hade inga
möten med flickor. Jag var rätt och slätt ett arbetsok:
jag arbetade, åt och sov. Min intelligens sov hela
tiden. Det hela var som en nattmara. Jag arbetade
alla dagar, också söndagen, och jag började långt i
förväg längta efter min enda fridag i slutet av månaden.
Då skulle jag ligga till sängs och sova hela dagen.

Det märkvärdigaste av allt under denna period var
att jag aldrig drack, inte ens hade en tanke däråt.
Och ändå visste jag att män med hårdt arbete nästan
alltid brukade dricka. Jag hade sett dem göra det
och hade en gång i tiden ofta gjort det själv. Men
jag var så fullständigt fri från allt spritbegär, att det
aldrig föll mig in att ett glas kunde vara bra för mig.
Jag betonar detta här för att visa hur helt och hållet
jag saknade varje predisposition för alkohol. Nej,
det var den mångåriga beröringen med John
Finkelman som till sist hos mig framkallade alkoholbegäret.

Jag hade ofta märkt att dageldaren betraktade mig
på ett märkvärdigt sätt. Slutligen en dag öppnade
han munnen. Först fick jag svära att inte säga
någonting, ty han hade blivit förbjuden av direktören

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free