Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 265 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

NITTONDE KAPITLET.

Rabies patriotica.

Men Ankarsparre hade blifvit tokig, och
när en hjärnvindel fått stelkramp, går det inte
om i första taget, hvilket man har lätt att
konstatera, blott man med någon uppmärksamhet
följer vårt kära fosterlands offentliga lif.

Det bästa beviset på denna galenskap var,
att han alldeles glömt statsidén, den
intresserade honom inte längre. I stället sade han
under återresan ner till Ödeborg.

— Herr professor! Nu vet jag min
uppgift i lifvet. Jag skall hjälpa till att göra
Sverige stort och mäktigt! Sverige skall bli en
stormakt, herr professor!

— Hvad är stormakt, herr Ankarsparre?
frågade professorn mörkt.

— En stormakt! sade Ankarsparre.
Synnerligen sällsam fråga, herr professor. Världen
är ju full af stormakter, såsom England,
Tyskland, Ryssland, Frankrike, Amerika, Japan...

— Har herr Ankarsparre hört talas om en
dam vid namn m:me Curie?

— M:me Curie...? Som fick Nobelpriset?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>