Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag nog, men jag skulle söka en tröst i den tanken
att även Hektor och den snabbfotade Akilles, än
vilken ingen var en större hjälte, ha måst sällas
till de underjordiske, och att du då tillsammans
med dem irrar, en blek och blodfattig skugga,
vid Akerons strand. Visserligen är ju denna
existensform föga lockande, men det är en betydande
tröst för människohjärtat att det finns flera som
ha det lika djävligt och att icke döden är en
särskilt för dig uppfunnen nedrighet.
— Om du doge, skulle jag supa mig full på
kvällen, sade Sirius.
Man hade nu kommit utom norra tullen och
närmade sig den nya kyrkogården. Ett provisoriskt
spjälstaket omgärdade den, men portalen med
Graméns idiotiskt leende änglar var färdig. Icke
ett träd bröt den enformiga brungröna ängsmarken,
det var sankt och otrevligt, och klockorna hördes
inte mer. Men långsamt och högtidligt skred
processionen med rektor Mandell i spetsen, in
genom portalen och närmade sig den lilla
uppkastade kulle, som ensam avbröt den jämna ytan.
I detta ögonblick skilde sig madam Ångberg och
speceributiken från processionen och kilade in på
kyrkogården genom en bakre grind. Strax i
närheten av graven fattade de två posto, vissa om
att både få se och höra allt vad som skulle
komma att försiggå. Madam Ångberg liknade i
detta ögonblick Mac Mahon, då han sade: J’y
suis et j’y reste!
Man skockades vid graven, fruarna togo fram
näsdukarna och pojkarna stodo tysta och spända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
