Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen, erinrar kanske mest i uppställningen och landskapsfonden om läraren, men
duken är så renoverad, att den knappast kan bedömas (Hammerska samlingen). Typisk
däremot för Bredas anspråksfulla konst är hans porträtt af brodern i Nat. Museum med
den stirriga blicken, den trähårda hyn, det pelsaktiga i peruken (och Largilliére‘var ju
berömd som perukm ål are!) det pompösa i behandlingen af hufvudet och den öppna rocken.
Dylika profilerade bröstbilder af Breda med mörk, dof färg och något spökaktigt öfver
ansiktena mot de gråbruna fonderna äro ej sällsynta. Af Largilliére kan på sin höjd märkas
ett spår i kastet på hufvudet mot skuldrorna, och det spända glittret i blickarne — den
begynnande rococosocietetens märke. Äro händerna målade med, hållas de litet tafatt
mot bröstet med en åtbörd ej ovanlig hos Mijtens d. ä. (T. ex. dennes porträtt af en
obekant från Tosterup, retrosp. utst. 1898.) Ej mindre än fyra sådana dukar af Breda
finnas i den Rehbinderska samlingen. Starkast intryck af den franske läraren röjer hans
själfporträtt med den djupa bruna färgen och den granna hållningen, säkerligen hans
bästa duk (dr de Ron). Inflytande af den Krafftska riktningen ådagalägger en midjebild af
löjtnanten Carolus Oxenstjerna i harnesk och blå rock från 1715 (baron K. de Geer). Breda
målade äfven mytologiska motiv. Anteckningarne om honom i Nescherska samlingen
tala om en »Venus och Adonis». Breda hade med sin hustru erhållit en
sidenfabrik och nämnes redan i 1721 års mantalsförteckning »manufacturist». Förlusten af,
att konstnären öfvergick till näringarna torde knappast vara synnerligen att beklaga, och
hans porträtts egentliga retelse är, att man framför dem, ungefär som en osynlig
komplementsfärg, erinrar sig all den strålande färglyriken från hans stora sonson.
Elev af Mijtens var vidare Johan Harper (1686—1746), som 1706 reste till
Köpenhamn och studerade oljemåleri hos B. Coffre och sedan till Liibeck för
att utveckla sig som miniatyrist (hos Paul Heinecke?). Den enda signerade miniatyr
jag sett af honom, ett historiskt porträtt af grefve v. Tliun mot blågrön botten (i
Set-tervalls samling) är afskyvärd i färg och i alla afseenden. Harper kom sedermera till
Berlin och medverkade vid dekoreringen af Charlottenburg och Sans Souci. I Charlottenburg
finner man af hans hand en ointressant takmålning, Diana och Endymion, om
hvilken man kan upprepa den första-slottsbeskrifvarens lakoniska omdöme »Figurerna hafva
dåliga förhållanden och koloriten är en smula svag. (M. Oesterreich Description de tout
L’intérieur des Palais de Sans Souci de Potsdam et de Charlottenbourg 1773.)
Den mest begåfvade af Mijtens elever blef också den, som längst dröjde i
hemlandet, Georg Desmarées (1697—1775)- Hans mor var en Mijtens, som 1682 gift sig med
den inflyttade fransosen, bruksinspektorn Jean des Marées. Befryndad sålunda med läraren,
kom han tidigt in i dennes atelier och verkade från och med 1718—1720, från hvilken
tid hans äldsta daterbara dukar torde stamma, som porträttör. Ännu vid sin resa från
Stockholm 1724 bodde han kvar hos Mijtens. Lefnadsteckningen öfver Desmarées i Gahms
samlingar uppgifver, att han utfört ej mindre än 128 konterfej, innan han lemnade Stockholm.
Intrycken från Mijtens fortlefde hos honom under hela hans svenska tid särskildt i den
ceremoniösa värdighet, hvilken utmärker hans större porträtt såsom knästycket af
Nikodemus Tessin från 1723 (Gripsholm). Men han var rikare begåfvad än läraren med en
naturlig distinktion och skärpa i teckningen, en klar, säker finhet i färgen, som sätta
honom i främsta ledet, om ej främst af tidens porträttmålare. Det typiska och tongifvande
Sverge från sjelfva skiftet mellan karolingiska åldern och partitidehvarfvet har Desmarées
förevigat: Fredrik I som ung, ännu löftesrik furste (1722, Gripsholm), Arvid Horn
vid begynnelsen af sin makt, — knästycken af denne och hans tredje hustru af
Desmarées funnos i den Hammerska samlingen — och ett stort antal af tidpunktens adliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
